AlexanderHvass

Tillbaka till skrivbordet.

Nu 26 år. Men ålder är inte längre lika viktig som förr. Kanske var det inte det förut heller utan bara ett litet problem bland lika små problem, där det nu är lite stelare rygg som ställs mot oron över att kanske inte mentalt överleva en kall vinter.

Ne, jag tror inte att det är så men food for thought som dom säger.

 

Jag ramlade häromdagen över ett gammalt klipp ifrån en film vi brukade se som barn. Min syster tycktes ha någon djup kärlek till denna film. En slags förståelse som jag själv saknade, ett djup. Utan att marginalisera min syster så känner jag nu att så inte är fallet. Hon gillade nog bara helt enkelt filmen. Det fick mig att fundera över hur jag ser på våra skillnader som människor. I min systers och mitt fall så betraktar jag min syster som en känslomänniska. Jag skulle kalla mig själv för en tankemänniska. Jag tror att en känslomänniska löper större risk för att göra dåliga beslut. Lite "fånga dagen" perspektiv men som genomsyrar alla aspekter i livet för att det känns bra. Känslorna styr. Hon går dit hon trivs. Hon älskar den som förtjänar det. Hon sjunger de ord som smakar bäst. Hon kysser den hon vill kyssa. Känslorna styr.

Det kan säkert även vara denna form av kraft som föder kreativitet i skapande. Det är kanske den kraften inuti som vill skapa något som skapar känslor. Nu är det lite "call it as I see it" tänk i skrivande stund men det får gå.

 

Men jag då? Tankemänniskan. Ni kommer säkert tycka att jag är full av mig själv som väljer denna titulering men det kanske går hem, vi får se. Jag är då en ganska rak motpol till min syster. Det mesta i mitt liv är noga kalkylerat. Fördelar har vägts emot nackdelar vid nästan varje vägskäl för att utvinna den största vinsten för egen del. En person som lätt kommer undan med att verka ambitiös och duktig genom att helt enkelt välja de forum där det går att excellera och undvika det som belyser svagheter. En personlighet som skräddarsytt sitt egos försvar med kirurgisk precision där osäkerheter snabbt vänds till en offensiv frågeställning där granskaren istället är den som svartmålas. Jag känner så väl till vilka knep som gör att man kommer undan med självgodheten i behåll utan att framstå pompös.

 

Om jag nu skulle försöka att runka ut någon slags sats ur denna orgie av halvgenomtänkta generaliseringar;

 

Jag tror absolut att tankemänniskan i mig är det som tar mig igenom träningspassen, tar barbröstade bilder på mig själv med tillhörande försvarstal, väljer tröja nummer två för att andra nog kommer gilla den bäst trots att tröja ett med tribaler och eld flames solklart är snyggast. Men det är också tankemänniskan som gärna vill söka sig till känslan. Beräkna, kalkylera och kartlägga sig till lyckan. Det jag känner med detta är inte bara att det gärna är svårberesta destinationer utan också att de oftast inte smakar som utlovat då målet blivit nått.

 

Där jag ser dessa tendenser tydligast i mitt liv är min jakt på att ligga med någon mer ofta, å typ gilla, å typ se på filmer med, å typ vilja ringa till, va ihop med eller vad de nu kallas för. Dom få gångerna jag fallit har det ju självklart funnits mycket känslor, men jag har nu på senare tid börjat se mönstret. Det går ifrån en tanke på det där filmförhållandet, till att uppmärksamma en supersnygg tjej som gärna får omgivningens hanar att vända huvuden, inte ha för mycket sågspån i skallen så det går att ha en normal konversation och till sist så ska man vara iaf lite kompatibla, thats it, resten av ingredienserna går väldigt enkelt att knåda in á la Ramsay.

Lite "hennes-humor-bygger-på-berättelser-om-gånger-hon-varit-full-men-det-kan-jag-lära-mig-att-uppskatta" krydda, "hon-är-sverigedemokrat-men-att-det-finns-politiskt-intresse-räcker-för-mig" buljong och till sist "hennes-stora-hjärta-skänker-gärna-värme-tankar-och-omsorg-till-pandabjörnar-på-andra-sidan-jorden-men-som-opassande-uppvaktare-är-det-oväsentligt-om-du-någonsin-kan-bli-känslomässigt-hel-igen-men-den-risken-är-det-värt" pasta å slutprodukten är färdigbakad: Din drömtjej. Det största problemet med den produkt som skapats är hur den påverkar mig. Hur jag kan gå ifrån en självsäker, rakryggad snubbe som kan stå för mina åsikter till att bli en stammande, nervös, blomskickande dåre med feltajmade komplimanger som verkar göra allt i sin makt för att det inte ska finnas någon chans att ro hem produkten. Det kan nog vara svårt att se för andra men när det gäller detta så är inte "Crash & Burn" bara namnet på en Savage Garden låt, tro mig.

 

Nu är ju denna framtoning jävligt rå men den enkla poäng jag vill göra är att jag "piedestaliserar" en person och gör henne till något ouppnåeligt, något overkligt och påhittat så länge vissa grundstenar finns. Jag med min tankeperson klarar inte gå ifrån den här fundamentalt gjutna idé jag har om hur det ska va. Jag klarar inte att bara gå på känsla, utan att tankarna och spelplanen lägger sig i. Det är något att jobba på och jag ser mitt steg emot att ha identifierat det här problemet som mitt första steg mot att avvänja det.

Någon sa till mig i lördags: "När det händer så händer det", jag tror inte det, inte längre.

 

Så när jag tänker på det tycker jag oftast man kan dela in människor i någon av dessa 2 kategorier med risk för att jag har låtit generaliseringspennan vandrat lite väl fritt.

Detta får nog utnämnas till något av en hypotes eftersom jag mer än gärna tar synpukter och tankar som kan addera till tankeförloppet, svara gärna på detta inlägg om hur du ser på saken.

 

 

Grisbarn och blommor