Att jag slutat skydda mig och istället tar sanningen som den är, verkligheten som den är.
Det värsta med att försvara sig är nog det att man inte ser vad för värld man byggt upp
förrän man står där i det öppna helt utan någonting att luta sig mot.
Ensam och sårbar.
Det är här jag finner balansen mellan självinsikt och självförtroende väldigt problematisk.
Antingen är det en svår situation eller så är det kanske bara jag som bedragit mig själv i form av
begreppsförvirring.
Att säga till sig själv att man är bra, stark och orädd bygger onekligen ett mycket starkt självförtroende, någonting som ofta speglar den du vill vara även i andras ögon.
Detta är ju för min del tyvärr på bekostnad av självinsikt.
Istället för att acceptera en viss brist eller tillkortakommande så har jag istället forcerat fram uppfattningen att det inte alls är något fel, tvärtom, jag är bra, jag har inga briser, ingen rädsla.
Jag har nu de senaste dagarna insett att det absolut varit en framgångsrik metod, dock endast till en viss längd.
Endast tills situationen blir för personlig. Endast tills jag faktiskt sätts på prov. Då faller murarna, jag blir svag, nedslagen och hopplös.
Allting som jag tidigare trott mg varit - det jag hoppats att jag faktiskt var - det faller.
Så hur ska man leva?
Med blottade svagheter och brister eller i en falsk illusion av sig själv att allting är precis sådär bra som ingen någonsin kommer kunna vara?
I en värld där stark är svag och svag är stark.
Är det någon vits att reparera krossade murar?
Jag vill också tillägga lite ytterliggare sparkar mot de som hjälpt till att förstöra vårt land. I alla diskussioner som jag har med människor som konstigt nog röstade på alliansen här i höstas och trots detta fortsätter att leva i bubblan av kvällstidningsskvaller och listigt propagandaanvändande så får man ofta som svar kritik riktat mot Socialdemokraterna. Detta är för min del ganska ofattbart och ett ännu större bevis på den totala dumhet dessa väljare besitter. Att utgå från att jag som rödgrön väljare inte skulle kunna erkänna de vidrigheter som sker på min sida det politiskaspektrat vittnar endast om den ensidighet förtalaren besitter.
Den senaste tiden kan man läsa långa artiklar om den korruptionshärva som tagit plats i socialdemokraternas kvarter (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8315762.ab). Detta är totalt vidrigt och jag fördömmer det starkt. Inte har bara hela partiets trovärdighet jämnats med marken, de har också fullständigt skrotat den fina grund som detta en gång ståtliga parti faktiskt hade. Det som är mest synd och mest skrämmande är väl däremot hur tydligt mycket mer straffbart det är att vara korrupt på den vänstra sidan än den högra. Jag antar att detta är på grund av att alla egentligen förstår hur många feta miljoner som håller upp dom där falska mungiporna utan att någon kvällspress behöver dräggla över det.
Någonting som är tråkigt med att faktiskt vara intresserad av den här frågan är hur öppet vidrig vår situation är genom att bara amatörmässigt studera tidningsartiklar. En del skulle säkert kalla mig selektiv i mitt informationsfinnande men det håller jag inte alls med om. Den som inte ser att vårt förut så vackra och öppna land är i startgropen till att förvandlas till en kukförlängare på USA's redan jättebamsekuk kan jag utan att övedriva kalla blind.
Jag känner mig krossad, trött, ledsen och förbannad.
En slags känslococktail.
Nu ska jag sova.
Nervous Tic Motion
Go ahead and break what is already broken.
Allmänt KommenteraAtt jag slutat skydda mig och istället tar sanningen som den är, verkligheten som den är.
Det värsta med att försvara sig är nog det att man inte ser vad för värld man byggt upp
förrän man står där i det öppna helt utan någonting att luta sig mot.
Ensam och sårbar.
Det är här jag finner balansen mellan självinsikt och självförtroende väldigt problematisk.
Antingen är det en svår situation eller så är det kanske bara jag som bedragit mig själv i form av
begreppsförvirring.
Att säga till sig själv att man är bra, stark och orädd bygger onekligen ett mycket starkt självförtroende, någonting som ofta speglar den du vill vara även i andras ögon.
Detta är ju för min del tyvärr på bekostnad av självinsikt.
Istället för att acceptera en viss brist eller tillkortakommande så har jag istället forcerat fram uppfattningen att det inte alls är något fel, tvärtom, jag är bra, jag har inga briser, ingen rädsla.
Jag har nu de senaste dagarna insett att det absolut varit en framgångsrik metod, dock endast till en viss längd.
Endast tills situationen blir för personlig. Endast tills jag faktiskt sätts på prov. Då faller murarna, jag blir svag, nedslagen och hopplös.
Allting som jag tidigare trott mg varit - det jag hoppats att jag faktiskt var - det faller.
Så hur ska man leva?
Med blottade svagheter och brister eller i en falsk illusion av sig själv att allting är precis sådär bra som ingen någonsin kommer kunna vara?
I en värld där stark är svag och svag är stark.
Är det någon vits att reparera krossade murar?
Jag vill också tillägga lite ytterliggare sparkar mot de som hjälpt till att förstöra vårt land. I alla diskussioner som jag har med människor som konstigt nog röstade på alliansen här i höstas och trots detta fortsätter att leva i bubblan av kvällstidningsskvaller och listigt propagandaanvändande så får man ofta som svar kritik riktat mot Socialdemokraterna. Detta är för min del ganska ofattbart och ett ännu större bevis på den totala dumhet dessa väljare besitter. Att utgå från att jag som rödgrön väljare inte skulle kunna erkänna de vidrigheter som sker på min sida det politiskaspektrat vittnar endast om den ensidighet förtalaren besitter.
Den senaste tiden kan man läsa långa artiklar om den korruptionshärva som tagit plats i socialdemokraternas kvarter (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8315762.ab). Detta är totalt vidrigt och jag fördömmer det starkt. Inte har bara hela partiets trovärdighet jämnats med marken, de har också fullständigt skrotat den fina grund som detta en gång ståtliga parti faktiskt hade. Det som är mest synd och mest skrämmande är väl däremot hur tydligt mycket mer straffbart det är att vara korrupt på den vänstra sidan än den högra. Jag antar att detta är på grund av att alla egentligen förstår hur många feta miljoner som håller upp dom där falska mungiporna utan att någon kvällspress behöver dräggla över det.
Någonting som är tråkigt med att faktiskt vara intresserad av den här frågan är hur öppet vidrig vår situation är genom att bara amatörmässigt studera tidningsartiklar. En del skulle säkert kalla mig selektiv i mitt informationsfinnande men det håller jag inte alls med om. Den som inte ser att vårt förut så vackra och öppna land är i startgropen till att förvandlas till en kukförlängare på USA's redan jättebamsekuk kan jag utan att övedriva kalla blind.
Jag känner mig krossad, trött, ledsen och förbannad.
En slags känslococktail.
Nu ska jag sova.
Nervous Tic Motion