Du vet sånna där dagar då man letar efter strumpor som matchar.
Letar i ca 5-10 minuter tills man säger "fuck it", en svart, en vit, vem bryr sig?
Sånna dagar då allting som förr varit verklighet bara känns som en dröm.
Tänk om jag drömde allt det där.
Det kändes ju så på riktigt.
Meterhöga snödrivor, plankor, minusgrader och "Höghus, låghus, dårhus" på repeat.
Bakfylla, hunger, brudar, värme och "Höghus, låghus, dårhus" på repeat.
Bergstoppar, midnattsbesök på shell, skvaller och "Höghus, låghus, dårhus" på repeat.
Hände det verkligen?
Det som alltid förstör mig i tider som denna är att allting som varit förr spelar ingen som helst roll längre.
Ingenting alls spelar längre någon roll.
De spelar ingen roll hur många timmar man jobbat, människor man träffat, vänner man lärt känna, pengar man tjänat, brudar man knullat, kärlek man fått eller vänner man skaffat.
Inget av det spelar någon som helst roll här och nu.
För nu är det bara jag.
Bara jag och det tomma utrymmet som förut fylldes av ovan nämnda.
Jag kallar det ensamhet.
Det är tom så att jag ibland inbillar mig se besvikelse i ögonen på de tre bepälsade vovvarna där jag sitter vi matbordet.
Jag förstår ju såklart att de förmodligen är pga av de order jag fått att inte längre kasta ostmackor till dom som tack för sällskapet men ibland så skenar fantasin.
Det är inte så att jag saknar besvikelse, för det är de man får när man omger sig av liv.
Jag saknar väl helt enkelt bara att känna något alls.
Klockan är mycket en helt vanlig onsdag, (torsdag) i en helt vanlig vecka, i ett inte helt vanligt liv.
Göteborg på onsdag för en ny gaddning, de är väl enda äventyret resten av detta året iaf.
Omaka
Allmänt En kommentarDu vet sånna där dagar då man letar efter strumpor som matchar.
Letar i ca 5-10 minuter tills man säger "fuck it", en svart, en vit, vem bryr sig?
Sånna dagar då allting som förr varit verklighet bara känns som en dröm.
Tänk om jag drömde allt det där.
Det kändes ju så på riktigt.
Meterhöga snödrivor, plankor, minusgrader och "Höghus, låghus, dårhus" på repeat.
Bakfylla, hunger, brudar, värme och "Höghus, låghus, dårhus" på repeat.
Bergstoppar, midnattsbesök på shell, skvaller och "Höghus, låghus, dårhus" på repeat.
Hände det verkligen?
Det som alltid förstör mig i tider som denna är att allting som varit förr spelar ingen som helst roll längre.
Ingenting alls spelar längre någon roll.
De spelar ingen roll hur många timmar man jobbat, människor man träffat, vänner man lärt känna, pengar man tjänat, brudar man knullat, kärlek man fått eller vänner man skaffat.
Inget av det spelar någon som helst roll här och nu.
För nu är det bara jag.
Bara jag och det tomma utrymmet som förut fylldes av ovan nämnda.
Jag kallar det ensamhet.
Det är tom så att jag ibland inbillar mig se besvikelse i ögonen på de tre bepälsade vovvarna där jag sitter vi matbordet.
Jag förstår ju såklart att de förmodligen är pga av de order jag fått att inte längre kasta ostmackor till dom som tack för sällskapet men ibland så skenar fantasin.
Det är inte så att jag saknar besvikelse, för det är de man får när man omger sig av liv.
Jag saknar väl helt enkelt bara att känna något alls.
Klockan är mycket en helt vanlig onsdag, (torsdag) i en helt vanlig vecka, i ett inte helt vanligt liv.
Göteborg på onsdag för en ny gaddning, de är väl enda äventyret resten av detta året iaf.