AlexanderHvass

Jag har alltid funnit det svårt att småle mig igenom verkligheten och dess utmaningar. Trots det så är det något jag alltid gjort. Jag har nickande tagit mig igenom livet i försök att ta mig runt konflikt och konfrontation. I vissa delar har det såklart varit oundvikligt men jag är så överens med mig själv om att jag fungerar så och på så vis accepterat det. Priset på sådan acceptans är självidentitet. Jag är kompromisslös gentemot mig själv men emot min omgivning formas jag till vad som tycks passa andra. Begrundandet av detta är en del av en periodisk cykel och det är inte en slump att sådan bejakan inträffar vid höstkanten, hopplöshetens förport. Jag vill inte påstå att min transperens är något som tynger mig direkt men det är absolut värt att notera.

 

Problemet med att sakna sin identitet är att känslorna försvinner med det.

Hur kan jag påverkas av något när jag inte vet vad jag bryr mig om?

Jag är så långt bortkopplad ifrån något att bry mig om att jag isolerar all form av möjlighet att känna någonting alls.

I ett sådant tomrum tvingas folk sträcka ut sig efter mig för att få kontakt. Det är i tomrummet jag lärt mig att leva och det är i tomrummet jag känner mig hemma. Jag får tvinga mig själv att sakna, längta och älska. Det är en slags artificiell, självskapad ensamhet där ingen kan vinna. Kanske är det därför jag aldrig kan vara på samma ställe. Kanske är det därför jag behöver nya platser och nya liv, så att jag kan gömma mig ifrån faktumet att jag börjat acceptera detta ingenting som mitt liv är. För om det inte finns begär att älska, hata, åtro eller sakna, vad finns det då? Det finns mekaniska rörelser, tomma meningar och ett evigt letande efter distraktioner.

Vem ser något värde i mig om jag själv är helt övertygad om att det egentligen inte finns något?

 

Solskimmer och sommarens falska rykten om frihet börjar nu sina ut.

Då vi nu står här vid gränsen till en fortsättning av ingenting. Då de som ger sig ut i livet på väg emot sin hoppfulla framtid skiljs från de som stannar kvar i evigheten. Då bröder åker iväg och bröder stannar kvar. Höst; starten på något eller fortsättningen på inget. 

 

Brorsan flyttar nu ner till Lund för att ta upp sina juridikstudier. Det kommer bli en fin start på något oerhört även om han inte verkar inse det själv. Det blir fortsättningen på en självständighet som han redan börjat bemästra och som jag är övertygad om att han kommer sköta utmärkt.

Tänk att det gick så snabbt att pysen nu drar.

Lillebror, bli inte som jag när du blir stor.

 

Vi andra stannar kvar bland höstlöv och ekande väggar. I tomrum, där vi hör hemma.

På osexiga gator med löften om att helgen kommer och räddar oss och ger mening till det meningslösa.

Med löften om att nästa år då kommer du förstå varför du gick igenom det här och du kommer se att dagar är till för att spenderas och jobb till för att jobbas och dryck till för att drickas och tomrum till för att fyllas. Att denna höst inte är en fortsättning på ett ingenting utan en början på någonting. Problemet med löften är att de har 2 sidor, sanning och osanning. Tomrum kan fyllas med flera saker, till exempel höstlöv och hopplöshet.