Ett helt land gråter.
Gör jag det? Nej.
Men det är inte pga av frånvarande medmänsklighet.
Jag tycker det är lika hemskt som vem som helst men jag tycker att dubbelmoralen och trångsyntheten kring detta sticker i ögonen.
En död människa är en hemsk berättelse, flera döda är statistik.
Fredrik Reinfeldt talar till nationen, han säger att det handlar om att trycka tillbaka talibanerna.
Kenneth Wallin är bara en av fler kommande namn på dödsannonserna som kommer pryda våra kvällstidningars förstasidor. Är det ingen som undrar varför? Ja just de, det handlar om att trycka tillbaka talibanerna.
Ett land gråter för Kenneth. Ett land gråter för en styrka under attack i ett land vi inte känner till med ett uppdrag som inte är vårt under ledning av, vem då egentligen?
Från en intervju med Reinfeldt i SVT's rapport:
"-Ska vi verkligen skydda civilbefolkningen måste vi komma närmare människor och gå på de fickor där talibanerna har dominerat och där bistånds- och utvecklingsinsatser inte når fram. Då får man också mer stridskontakt och det blir farligare, säger Fredrik Reinfeldt."
Det råder en slags förvirring hos det svenska folket. Vi är inte i Afghanistan för att hjälpa människor. Vi är inte där för bistånd, vi är inte där för kärlek, frihet, utbildning eller hopp åt ett folk. Vi är där för att mäktiga länder behöver ha arbetskraft. Vi är där för att våra svenska ledare suger så mycket mäktig kuk att människor som vår bortgångne Kenneth får ses som en nödvändig förlust. Detta samtidigt som västvärldens bistånd till Liberia nästan amputerats. Liberia, det kanske mest kaosartade landet i världen har helt plötsligt fallit längre ner på vår biståndslista. Ett land som är söndertärt av plundringar, rån, mord och kannibalism. Ett land som från en religiös synpunkt kan kallas för helvetet på jorden har berövats all hjälp från omvärlden. Men Kenneths död betyder mycket för oss och "vår" kamp i Afghanistan.
Ett liv är värt mindre än vi någonsin kan föreställa oss.
Jag ska väl också berätta att min långa nervösa väntan nu är över. Jag fick i fredags morse ett brev med bekräftelse av min plats på Santa Barbara City College. Jag är just nu uppe i ett virrvarr av lycka, rädsla, förhoppning och tvivel. Jag ska infinna mig på skolan den 10e januari för en så kallad "orientation week". Detta innebär att jag förmodligen kommer att sitta på ett flyg till Los Angeles redan första veckan efter nyår. Känns overkligt verkligt just nu och jag har nog adrig varit mer beslutsam. Det är mycket intressant att studera omgivningen vid ett sådant utlåtande men det är något jag kommer berätta mer om en annan gång tror jag.
Jacques Brel - Amsterdam
You could see bits from every heart she ever broke in those green eyes.
Allmänt En kommentarEtt helt land gråter.
Gör jag det? Nej.
Men det är inte pga av frånvarande medmänsklighet.
Jag tycker det är lika hemskt som vem som helst men jag tycker att dubbelmoralen och trångsyntheten kring detta sticker i ögonen.
En död människa är en hemsk berättelse, flera döda är statistik.
Fredrik Reinfeldt talar till nationen, han säger att det handlar om att trycka tillbaka talibanerna.
Kenneth Wallin är bara en av fler kommande namn på dödsannonserna som kommer pryda våra kvällstidningars förstasidor. Är det ingen som undrar varför? Ja just de, det handlar om att trycka tillbaka talibanerna.
Ett land gråter för Kenneth. Ett land gråter för en styrka under attack i ett land vi inte känner till med ett uppdrag som inte är vårt under ledning av, vem då egentligen?
Från en intervju med Reinfeldt i SVT's rapport:
"-Ska vi verkligen skydda civilbefolkningen måste vi komma närmare människor och gå på de fickor där talibanerna har dominerat och där bistånds- och utvecklingsinsatser inte når fram. Då får man också mer stridskontakt och det blir farligare, säger Fredrik Reinfeldt."
Det råder en slags förvirring hos det svenska folket. Vi är inte i Afghanistan för att hjälpa människor. Vi är inte där för bistånd, vi är inte där för kärlek, frihet, utbildning eller hopp åt ett folk. Vi är där för att mäktiga länder behöver ha arbetskraft. Vi är där för att våra svenska ledare suger så mycket mäktig kuk att människor som vår bortgångne Kenneth får ses som en nödvändig förlust. Detta samtidigt som västvärldens bistånd till Liberia nästan amputerats. Liberia, det kanske mest kaosartade landet i världen har helt plötsligt fallit längre ner på vår biståndslista. Ett land som är söndertärt av plundringar, rån, mord och kannibalism. Ett land som från en religiös synpunkt kan kallas för helvetet på jorden har berövats all hjälp från omvärlden. Men Kenneths död betyder mycket för oss och "vår" kamp i Afghanistan.
Ett liv är värt mindre än vi någonsin kan föreställa oss.
Jag ska väl också berätta att min långa nervösa väntan nu är över. Jag fick i fredags morse ett brev med bekräftelse av min plats på Santa Barbara City College. Jag är just nu uppe i ett virrvarr av lycka, rädsla, förhoppning och tvivel. Jag ska infinna mig på skolan den 10e januari för en så kallad "orientation week". Detta innebär att jag förmodligen kommer att sitta på ett flyg till Los Angeles redan första veckan efter nyår. Känns overkligt verkligt just nu och jag har nog adrig varit mer beslutsam. Det är mycket intressant att studera omgivningen vid ett sådant utlåtande men det är något jag kommer berätta mer om en annan gång tror jag.
Jacques Brel - Amsterdam