AlexanderHvass

Det är i sånna här stunder som de gäller att hålla sin "shit together".

Vad annorlunda samma musik låter på olika platser, olika tider och olika liv.

Vilket jag är det jag som jag borde lyssna på?
Är det när jag på dagen ofta efter träning lägger mig i soffan och undviker eftertanke och självgranskning och med det distraherar mig själv med tanken att allt inte är så dumt after all.
Är det när jag på fredag efter jobbet stänger av allting jag sagt till mig själv under veckan och istället slänger på en låt och dricker sprit?
Eller är det när jag ligger i sängen klockan 02:26 en söndagsnatt och säger till mig själv att nu får det räcka, något måste ändras?
Jag har egentligen alltid sagt till mig själv att de senare är det enda riktiga, det enda sanna. Men är det verkligen så? Kanske är det bättre att hjärndöda sig? Blunda?
Jag finner det svårt att balansera mellan alla dessa mina personligheter.

25 år. Hälften av 50. Fjärdedel av 100.

Efter att ha oföreberett kastats in i en arbetslös tillvaro i den närmsta framtiden så lyser ännu paniken med sin frånvaro. Jag har ingen plan, ingen idé och snart heller inga pengar men de enda jag egentligen kan tänka på är de människor jag går miste om. Denna plats, detta yrke och dessa människor var menat att vara tillfälliga, det är  inte längre meningen. Det pubertala hat jag har för Mariestad som vidrig plats kvartstår men jag lärde mig att faktiskt tycka att jobbet var dåligt+ (ett bra betyg på min skala) och de vänner jag hittat att vara fantastiska.
Jag har haft fina vänner förr, jobb som varit dåligt+ förr, levt på platser som jag hatat förr, inga av dessa parter är längre i mitt liv.

Det är väldigt snart ett år sedan jag fyllde år senast. Mycket har hänt under det året. Jag har varit kär, slutat vara kär, planerat mitt liv, skrotat planen, planerat igen, snubblat över något annat och nu kastats in i en gammal bana. Å jag kan inte hjälpa att känna mig ännu ett år dummare än då. Jag kommer på mig själv med att försöka hävda mig, vara något, visa kunskaper jag har för ointresserade ögon. Jag har blivit något jag själv hatar, något jag alltid sagt mig själv inte vara.
Inte ens debatten lockar mig längre, passionen, kärleken eller hoppet. Jag känner egentligen för att bara vara - en känsla jag förut varit livrädd att känna försöker jag nu hålla fast vid. Men så kommer det inte bli. Om 6 dagar slutar min anställning på Logica, Mariestad och med den slutar även den här perioden. Jag vet mycket väl vad en sådan omväxling betyder, jag har varit där förr, men den här gången så har jag erfarenhet av hur det går till att byta liv. Visst kan jag ibland fantisera om att faktiskt bara glida med, låta saker som inte är perfekta eller ens bra bara vara. Ibland kan jag fantisera om att tillåta mig själv falla i vila ifrån hoppet om en framgångsrik framtid. Men det får inte vara så, det får inte vara jag.


Jag råkade fastna i något gammalt jag skrivit för ganska exakt 3 år sedan och jag kan inte hjälpa att känna mig så ofattbart kort gånget. Vad har jag samlat på mig? Visst finns de en del erfarenhet, kunskap, minnen, stunder och idéer nu som då saknats, men i detta precisa nu, vad finns som inte fanns då? Vad har jag vunnit "livskvalitémässigt" som jag inte hade då med? Nästan ingenting, ofattbart nära ingenting.

Orden löd:

"Jag känner en handfull killar som mer än gärna skulle vilja kunna se sig i spegeln och säga med rosslig stämma "There I was. All alone. Confused. Kneedeep in pointless pussy." Det skulle nog jag med. Jag har blivit kär i tv-serien "Californiacation" . Det får en att tänka på tider man levt livet. Då man svängt sig med damer och vin. Lyssnat på rock `n roll plattor nätterna i ända. Då man smakat en ljuv cigarr och njutit av en rökig whisky. Sånna tider som egentligen aldrig funnits. Men som man gärna inbillar sig varit. Tider som en grabb från ett litet rövhål i Västergötland mer än gärna får drömma och låtsas har varit.
En annan del av världen, eller är det ens det? Är det inte bara en Hollywood sång som vaggar mig in i ett slags vakuum där jag sitter i mitt biorum. Låten träffar alla toner och har helt rätt text. Den får mig att vilja tro på fantastiska liv. På fantastiska platser, vid fantastiska stränder, människor, pengar. Den får mig att verkligen känna hur jag egentligen skulle kunna vara en någonting. Fast som egentligen inte är någonting alls. Utan bara ett ingenting någon annanstans. Men det är inte med i texten. För detta är en sång som får en att drömma, inte av förtvivlan, utan av hopp.
Men för en grabb i ett rövhål i Västergötland verkar sången funka precis som den var menad att funka. Drömmar dröms i natten där de hör hemma. Uppvaknandet säger vi inget om. Då vi vaknar upp igen, under grå himmel. en bit in på hösten, en bit in på skolterminen eller arbetsveckan eller kanske bara en bit in på ett fortsatt liv i ett hus där tiden står stilla. Där mammor gråter, farsor inte hör hemma längre, lillebröder blir tonåringar och drömmar dröms i ett litet biorum på nybyggarevägen. Där ord av uppror rungar på små, små datorer. Som ingen jävel hör. Och varför ska dom höras? Det är lätt att drömma när det inte finns utrymme får någon egentlig lycka. Då gör vi oss bäst i att se tv-serier med vackra blondiner och vitsiga författare. Här får vi drömma."


Även jag är medveten om vilka vedervärdigt självcentrerade ord som fyller denna sida. Bryr jag mig? Jag brukar inbilla mig själv att jag inte gör det iaf.

Med gamla ord så kommer gammal musik:

Ofta när jag ser något fint, hör något fint, vackert, så sviktar mitt självförtroende.
Då det kastas ljus på faktumet att jag besitter så lite, så liten. Då det bevisas att inget fint finns här, inget fint i mitt liv. Sann kärlek, skönhet, poesi, kunskap, värde, är sidor som aldrig har kunnat förknippas med mig. Så när jag nu sitter här inför ljudet av sann talang och djup så kan jag inte hjälpa att känna mig otillräcklig, tom, jag kan inte hjälpa att känna mig värdelös.

Jag kommer från en trasig familj som inte ens när den var hel kunnat mätta min giriga hunger. Eller var det inte hunger? Kanske var det faktiskt så att vi, ni, alltid var otillräckliga? Vad än det förflutna säger så har det format mig till en cynisk, arg, ensam individ. Visst får jag infall som ibland säger mig att det finns ambition, att det finns potential. Men sedan är det bara mörker och hopplöshet. En hopplöshet som jag ofta inbillar mig själv har kommit ur denna smutsiga livsstil men som egentligen vilat runt mig sedan länge.
Jag säger ofta till mig själv att det är ett småstadssyndrom. Att vara stationär på en och samma plats är synonymt med att inte utvecklas. Kanske har jag rätt men har jag verkligen kännt annorlunda på andra platser? Inte vad jag kan minnas.

Frustrationen på jobbet växer i takt med högen av tvätt. Det krävs distraktioner för att hålla sig flytande. Detta just nu i form av otaliga mängder film och serier. Alla medel som finns för att stänga av hjärnan. Alla medel som finns för att lyckas blunda. Jag har blivit av med en familj, mitt hopp och min förmåga att inbilla mig själv framtidsvision, därför ser jag på film, därför kan jag nämna varenda avsnitt av South Park's nu 14 åriga levnadstid. Även om jag ofta skriver i desperation så klappar jag mig själv lite på ryggen för att jag anser det begåvat att kunna se dessa brister. Detta trots att jag är väl medveten om att så inte alls är fallet, to the contrary, det är vidrigt.

Det är nu i ett lite för varmt sovrum med en alldeles för högljudd mygga i mitt tak som jag nu somnar ifrån en alldeles vanlig söndag, i en alldeles vanlig vecka, i en alldeles vanlig start på hösten. Jag mår illa av min cynism men can you really blame me?

Tack Stefan för grym musik:

Jag tycker att det är intressant att man förvånas över hur lite vi kan om tekniska prylar men förväntar oss själva kunna allting som har med den sociala sfären att göra.

Det gäller att bli dummare för att inte bli galen i den här världen. Dummare, dummare, dummare, blunda hårdare, hårdare, hårdare.

"Insanity is the only sane reaction to an insane society"

Det är inte omgivningens utförande av dessa - enligt mig- kontraproduktiva och bakåsträvande handlingar som påbjuder den mentala stress man som individ hamnar under. Nej, det är snarare kvävandet av sitt eget tänkande väsen. Sin egen vilja att förändra, förbättra. En halvering av människors funktionalitet. Det är där ur frustration, depression och hopplöshet föds. Detta anser jag kunna appliceras på alla skikt i livet, speciellt i mitt för tillfället. Det kan handla om allt från familjerelationer till arbetsatmosfär. Det gäller att bara fortsätta blunda, blunda, blunda.

Jag kände för att försöka krysta ur mig något lite mer substantiellt ämne istället för att bara prata om mig själv igen och igen men min värld sträcker sig inte längre än så för tillfället tyvärr. Det jag ser är det jag har framför mig och det jag rör är hela min värld just nu. En mycket liten värld med väldigt små problem, små tankar och en ännu mindre ambition. Vad hände egentligen? Vad hände med hopp och förväntan och kärlek och löften om ett liv som kanske äntligen skulle betyda något, leda till något? Mitt liv är ett mycket litet liv i en ännu mindre stad som jag älskar att hata. Detta trots alla de fina människor som bor här så är detta ställe ett infekterat ställe som ändå till slut klarade av att bryta ner mig känns det som. Jag har aldrig känt mig dummare än jag gör just nu. Jag har heller aldrig känt mig mindre intressant eller haft mindre att säga än jag har just nu. Jag är ett skal av ett skal av ett skal som nu håller fast vid de sista grässtråna av förhoppning. Det får bli att packa kappsäcken snart igen.

Moving on.

En annan sak som har retat mig som en sticka i foten är den totala oförståelse som infinner sig i folk då det sysslas med självmarknadsföring. Detta aldrig så tydligt som när jag för en tid sedan laddade upp en bild på mig själv utan tröja på grannkanalen facebook. Jag vill minnas mig själv skänka hånfulla kommentarer a while back till min brorsa då han förevigat bilder på sin bara bringa. Det är först nu jag lagt lite mer tid att fundera över det. Jag ska inte dra upp trötta argument som vill hävda avundsjuka eller feghet, det känns lite använt. Jag vill mer gå in på avsaknaden av insikt i frågan hos den generella massan. På denna alltmer offentliga plats vi kallar internet så är det ju produktplacering vi ägnar oss åt hela tiden, vare sig det handlar om en uppladdad bild, en nedskriven textrad eller en ibockad åsiktsruta så gör vi ett aktivt val att projekteras på ett visst vis. Du kanske väljer att ha en bild på en nedgående sol som referat till din kärlek för naturen. En vers ur Nirvanas Negative Creep för att visa att du minsan har ett större djup än bara Unplugged in New York. En beskrivning över hur du inte alls står på någon sida av det politiska spektrat utan väljer att definiers av den lite mindre allmänt kände Leon Trotskys ideologier (någonting jag själv skrivit för att ge en bild av hur det kan se ut).

Varför är det då mindre okej att visa sina muskler, sin cleavage eller inoljade vader än det är att ta en bild av ett fallande löv med en kamera som har flaskbottenlins?

Min personliga uppfattning är att den stora massan som enhet helt enkelt är korkad. Inte på grund av de individer som står för beståndsdelarna utan att detta bara är gruppens samhällsvetenskapliga natur. Jag tror att det finns en enkel dumhet i att bara vilja va snygg. Personligen tror jag att de handlar om människors begär att vilja "branda" andra människor. Lite "så länge jag kan lista ut hur du tycker och vad som pågår i ditt huvud så är jag bättre än dig". Egentligen så är väl det lite det jag gör här också, blir ett mindfuck om man tänker för mycket på det. Skulle egentligen behöva och vilja utveckla detta lite noggrannare men känner att de blir lite väl matigt i text.

Det är natt.

Visst har vi alla en identitet och personlighet som är anpassad för varje sällskap eller grupp.
Vi kan aldrig säga att vi är på ett visst sätt eller har en viss principiell åsikt då detta är lika levande som de individer vi faktiskt är.
Jag är väl medveten om detta men jag kan inte hjälpa att sakna en viss identitet som jag trivts med så mycket mer än vad jag är nu. Det känns som jag ramlat tillbaka i något gammalt, smutsigt och svagt jag som sedan länge borde vara övergivet.
Ett svagt jag med påklistrat självförtroende och gråa intressen, utan finess, utan charm, utan kärlek.
Det yttre vi ger ifrån oss är bara en spegling av vår egen självbild och just nu spelar det ingen roll hur mycket jag tränar eller solar eller tatuerar mig, jag kommer ändå framstå som en svag, färglös människa så länge jag anser mig själv vara det.

Blödigt kan tyckas men jag är väl införstådd i vilken självömkande smörja detta är.
Jag har alltid sagt att den humanitära bild jag påtvingat mig själv ändå var just precis det, påtvingad.
För nu skiter jag i de, precis som alla andra, fast den här gången tänker jag inte has ångest för det.
Kanske helt enkelt får bita ihop tills jag kan finna ett nytt jag som går att trivas bättre med, tills dess fortsätter jag vara 16.




En annan tid.

Då när allt lugnat sig, då dammet till slut lagt sig så är man där igen.
På samma plats, i samma skalle, till samma musik.
Det är tur att det finns så mycket att distrahera sig med.
Tv-spel, film, sprit, jobb och läsning. Men musiken, där är det kört.
Finns inget jävligare än musik. Du kanske tror att du känner dig nöjd och glad.
Bekymren sträcker sig inte längre än vad man kan tänkas ha på pizzan. Ska jag lyckas gå till gymmet idag?
Intet ont anande åker Counting Crows på, eller Thåström eller David Gray eller Ryan Adams, Bowie, Dylan, Velvet, Håkan, a,b,c,d,sdgsfdgfsgfsdg.... Sen är det kört.
I en värld av påklistrade leenden är det jag som skrattar högst...

Jag har undvikit att skriva här ett tag dels på grund av att jag försöker intala mig själv att jag inte är i behov av att främmande människor ska visa uppskattning för mitt skrivande och mina självkritiska kommentarer men mest för att jag greppat fast med näbbar och klor i min nya inbillat lyckliga omgivning och inte velat ge under för den pressande sanning som mer och mer pekar på det motsatta. Denna bild har nu kollapsat och jag står nu här än en gång under samma tak som så många gånger förr.

Att dömma en människa för hennes handlingar och inte hennes tankar är ett bevis för att du inte stod denna människa särskilt nära.

Jag har inte skrivit här på ett tag men det känns som det här är ett bra tillfälle.

Då sitter man här på andra sidan jorden.
Jag känner att jag aldrig tidigare stått inför ett sånt här svårt beslut.
Är det alltså såhär det känns att bli vuxen?
Folk frågar mig hur jag kan vilja åka hem.
Hur jag kan vilja åka från alla dessa palmer, fester och sol.
Men ärligt talat så räcker det inte för mig.

Hur ska jag göra?

Santa Barbara, Kalifornien, USA

eller

Töreboda, Västra Götaland, Sverige.

Det sistnämnda låter faktiskt inte så dumt längre.
Mina drömmar att bli journalist kommer nog inte att infrias här.

Jag trodde att jag slutat bygga upp murar runt mig själv.
Att jag slutat skydda mig och istället tar sanningen som den är, verkligheten som den är.
Det värsta med att försvara sig är nog det att man inte ser vad för värld man byggt upp
förrän man står där i det öppna helt utan någonting att luta sig mot.
Ensam och sårbar.
Det är här jag finner balansen mellan självinsikt och självförtroende väldigt problematisk.
Antingen är det en svår situation eller så är det kanske bara jag som bedragit mig själv i form av
begreppsförvirring.
Att säga till sig själv att man är bra, stark och orädd bygger onekligen ett mycket starkt självförtroende, någonting som ofta speglar den du vill vara även i andras ögon.
Detta är ju för min del tyvärr på bekostnad av självinsikt.
Istället för att acceptera en viss brist eller tillkortakommande så har jag istället forcerat fram uppfattningen att det inte alls är något fel, tvärtom, jag är bra, jag har inga briser, ingen rädsla.
Jag har nu de senaste dagarna insett att det absolut varit en framgångsrik metod, dock endast till en viss längd.
Endast tills situationen blir för personlig. Endast tills jag faktiskt sätts på prov. Då faller murarna, jag blir svag, nedslagen och hopplös.
Allting som jag tidigare trott mg varit - det jag hoppats att jag faktiskt var - det faller.
Så hur ska man leva?
Med blottade svagheter och brister eller i en falsk illusion av sig själv att allting är precis sådär bra som ingen någonsin kommer kunna vara?
I en värld där stark är svag och svag är stark.
Är det någon vits att reparera krossade murar?



Jag vill också tillägga lite ytterliggare sparkar mot de som hjälpt till att förstöra vårt land. I alla diskussioner som jag har med människor som konstigt nog röstade på alliansen här i höstas och trots detta fortsätter att leva i bubblan av kvällstidningsskvaller och listigt propagandaanvändande så får man ofta som svar kritik riktat mot Socialdemokraterna. Detta är för min del ganska ofattbart och ett ännu större bevis på den totala dumhet dessa väljare besitter. Att utgå från att jag som rödgrön väljare inte skulle kunna erkänna de vidrigheter som sker på min sida det politiskaspektrat vittnar endast om den ensidighet förtalaren besitter.

Den senaste tiden kan man läsa långa artiklar om den korruptionshärva som tagit plats i socialdemokraternas kvarter (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8315762.ab). Detta är totalt vidrigt och jag fördömmer det starkt. Inte har bara hela partiets trovärdighet jämnats med marken, de har också fullständigt skrotat den fina grund som detta en gång ståtliga parti faktiskt hade. Det som är mest synd och mest skrämmande är väl däremot hur tydligt mycket mer straffbart det är att vara korrupt på den vänstra sidan än den högra. Jag antar att detta är på grund av att alla egentligen förstår hur många feta miljoner som håller upp dom där falska mungiporna utan att någon kvällspress behöver dräggla över det.

Någonting som är tråkigt med att faktiskt vara intresserad av den här frågan är hur öppet vidrig vår situation är genom att bara amatörmässigt studera tidningsartiklar. En del skulle säkert kalla mig selektiv i mitt informationsfinnande men det håller jag inte alls med om. Den som inte ser att vårt förut så vackra och öppna land är i startgropen till att förvandlas till en kukförlängare på USA's redan jättebamsekuk kan jag utan att övedriva kalla blind.



Jag känner mig krossad, trött, ledsen och förbannad.
En slags känslococktail.
Nu ska jag sova.


Nervous Tic Motion

Det är någonting med att se fram emot en sak som balanserar ut den tidigare saknaden av det förflutna.
Man hamnar liksom i ett slags mellanland. En gråzon.

Jag känner att jag nu efter några dagars landning kan se tillbaka och besvärat känna igen tecken av hybris i mitt senare tankesätt. Detta kanske inte låter så märkvärdigt men för mig så är det nästintill förödande. Jag anser mig själv gå igenom mångt och mycket för att vara ödmjuk inför mig själv och det jag uppfattar som kunskap. Detta har inte på något sätt med en oro för vad min omgivning ska tycka om mig utan endast min egna trånsynthet att inte ta in alla aspekter av ett problem eller en händelse. I min förhoppning att stava mig in på journalistyrket så har jag ingen önskan om att dela allas åsikt utan endast lära mig en annan människas syn så att jag på ett lärt sätt sedan kan fördömma det jag anser falskt och fel.

Är det inte en hemsk tid att leva i? Allting vi gör har redan gjorts och allting som sagts har redan sagts, av någon annan, på ett bättre sätt. Oscar Wildes ord förklarar det bättre än jag någonsin skulle klara av.

"Most people are other people. Their thoughts are someone elses opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation."

Är det inte märkligt att det anses smart att citera andra smarta personer? Självklart låter det aningen präktigt också men är det inte lite fördummande att låna någon annans ord för att förstärka en poäng? Det händer att jag gör det men varför? Jag har lite svårt att bestämma mig om det är för att försöka låta kultiverad eller om det helt enkelt är för att försöka få fler hjärnor bakom mitt argument.
Som tex de här orden som förslag till att hela vår egentliga demokrati är en illusion.

"Let the people think they govern and they will be governed." // William Penn

Med ord som dessa så förvandlas genast sinnesjukt babblande till vassa ord som får människor att lyssna.

Nu tror jag ju visserligen inte att vår demokrati i form av röstmaskin är manipulerad, det är endast folket som är det.

Jag har egentligen så oerhört mycket galla att spy just nu men sparar mig den energin och stoppar ner huvudet i sanden igen.

För varje dag som går så blir jag bara mer och mer övertygad om hur lite vi betyder.
Hur lite vi har att säga till om.
Det hela jobbar väl egentligen i skalor.
Ju mindre din värld är ju mer har du att säga till om.
Ju större värld ju högre måste du skrika.
Jag vet inte vad det är som får mig att vilja bli journalist men jag har vissa teorier.
Om jag lägger alla fejkade humanitära skäl åt sidan. Om jag slutar låtsas för en stund. Då handlar det nog egentligen bara om att vilja betyda något. Att vilja höras. Och för att höras så gäller det bara att hitta den största jävla megafonen som finns, media. Hörs jag så är jag viktig, eller? Det är något självuppfyllande med att inbilla sig själv att folk gillar att lyssna på det man säger. Att det sedan är en illusion spelar ingen roll så länge man själv bara tror på den.

Det finns också många sätt att få folk att höra en utan att lyssna. Detta tror jag man lyckas bäst med genom att provosera. Det lockar gärna fram en reaktion men sen får man också ta smällen att bli avfärdad som idiot, något jag varit framgångsrik med tror jag. Att orda för sin sak kan vara ädelt så länge man gör det för att övertyga inte för att trycka ner eller slå ifrån sig människor med delad syn. Detta är något jag dagligen misslyckas med i form av politiska och ideologiska debatter.


Jag tror att många idag använder musik som ett spirituellt substitut till religion.
Det funkar fint för mig iaf.

"She says she's thinking of jumping. She says she's tired of life. Everybody is tired of something."

Det är kallt ute och den glittrande vintern är på ingång. Traven med skoluppgifter och saknaden av kärlek växer. Det är något fantastiskt vackert med vintermörkret. Lite som löftet om en saga och mystik. Den förrädiska kylan varvas med känslan av total självständighet. Rädsla och förvirring varvas av hopp och den gnistrande skönhet som endast vinter kan ge.

Nu blir det sängen.

Den svenske soldaten Kenneth Wallin, 22, dödad i Afghanistan.
Ett helt land gråter.
Gör jag det? Nej.
Men det är inte pga av frånvarande medmänsklighet.
Jag tycker det är lika hemskt som vem som helst men jag tycker att dubbelmoralen och trångsyntheten kring detta sticker i ögonen.
En död människa är en hemsk berättelse, flera döda är statistik.

Fredrik Reinfeldt talar till nationen, han säger att det handlar om att trycka tillbaka talibanerna.
Kenneth Wallin är bara en av fler kommande namn på dödsannonserna som kommer pryda våra kvällstidningars förstasidor. Är det ingen som undrar varför? Ja just de, det handlar om att trycka tillbaka talibanerna.
Ett land gråter för Kenneth. Ett land gråter för en styrka under attack i ett land vi inte känner till med ett uppdrag som inte är vårt under ledning av, vem då egentligen?

Från en intervju med Reinfeldt i SVT's rapport:

"-Ska vi verkligen skydda civilbefolkningen måste vi komma närmare människor och gå på de fickor där talibanerna har dominerat och där bistånds- och utvecklingsinsatser inte når fram. Då får man också mer stridskontakt och det blir farligare, säger Fredrik Reinfeldt."


Det råder en slags förvirring hos det svenska folket. Vi är inte i Afghanistan för att hjälpa människor. Vi är inte där för bistånd, vi är inte där för kärlek, frihet, utbildning eller hopp åt ett folk. Vi är där för att mäktiga länder behöver ha arbetskraft. Vi är där för att våra svenska ledare suger så mycket mäktig kuk att människor som vår bortgångne Kenneth får ses som en nödvändig förlust. Detta samtidigt som västvärldens bistånd till Liberia nästan amputerats. Liberia, det kanske mest kaosartade landet i världen har helt plötsligt fallit längre ner på vår biståndslista. Ett land som är söndertärt av plundringar, rån, mord och kannibalism. Ett land som från en religiös synpunkt kan kallas för helvetet på jorden har berövats all hjälp från omvärlden. Men Kenneths död betyder mycket för oss och "vår" kamp i Afghanistan.

Ett liv är värt mindre än vi någonsin kan föreställa oss.



Jag ska väl också berätta att min långa nervösa väntan nu är över. Jag fick i fredags morse ett brev med bekräftelse av min plats på Santa Barbara City College. Jag är just nu uppe i ett virrvarr av lycka, rädsla, förhoppning och tvivel. Jag ska infinna mig på skolan den 10e januari för en så kallad "orientation week". Detta innebär att jag förmodligen kommer att sitta på ett flyg till Los Angeles redan första veckan efter nyår. Känns overkligt verkligt just nu och jag har nog adrig varit mer beslutsam. Det är mycket intressant att studera omgivningen vid ett sådant utlåtande men det är något jag kommer berätta mer om en annan gång tror jag.


Jacques Brel - Amsterdam

"Why lie, you ask! The whole "Good War" is based on a lie: several lies - that the Taliban was our enemy (no: it merely harboured a Bin Laden camp in distant mountains, and was trying to negotiate giving him up to us when we attacked). That NATO was engaged in a defensive war vital to protect one of its members so invoking treaty obligations (no: there was no Afghan attack on the USA, but a Saudi based conspiracy to blow up two office blocks). That the Afghan war was the Good War, and had only been lost because we took our eye off the ball by invading Iraq under false pretexts (no: albeit that the latter is true, a late admission, the fact is that the Afghan war was lost as it started: 100,000 troops cannot hold down a people of 40 millions who are warlike and scattered and straddle a mountainous desert border). This attempt to crush the Pashtun nation, now by drones into the Pakistan side of the border, now by using ethnic minority troops in Afghanistan against them, now by mass assassination, torture, mass detention without trial, the smashing down of virtually every door of every compound in the early hours, is both merciless and self defeating. One million troops might do it. But for what end? To prove that NATO can crush a free people out of area, and globalise a local culture and economy; to prove that NATO can crush whosoever it wishes; that no opposition will be brooked. This was Blair and Bush junior's dream. More like a nightmare for the rest of us. The forces of reaction still hold sway; the lies are still peddled: we are about to attack Iran."

Lady Gaga, Idol, kläder, fester, tv-spel och svenska hollywood fruar.
Vad är allt det här egentligen?
Verktyg.
Verktyg som är till för att avhumanisera oss. Verktyg som finns för att distrahera oss, förblinda oss, döva vår medmänsklighet till andra. För vem skulle egentligen vilja leva om vi blev tvungna att se vad vi är för monster? Jag blir äcklad av mig själv. Äcklad av min omgivning och vår värld. Visst kan man ilsket påpeka det och säga åt varenda jävel att dom är dumma i huvudet och förtjänar ett öde värre än döden. Men vad gör mig bättre? Vad gör att jag inte är samma slags vedervärdiga, oempatiska, giriga svin? Ingenting. Transen ligger djupt begraven.

Varje år mördas tusentals oskyldiga palestinska familjer i hemska akter som till och med skulle klassas högt på en Nürnberg rättegång. Varje år, varje månad, varje dag.

Jag ska nog döva mig med lite sömn nu.

De senaste dagarnas virrvarr i den svenska politiken har fullständigt konsumerat mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slukas så av den här karusellen men jag antar att efter så många år av att  jag stirrat mig blind på hjärndöda människor i USA så har jag helt missat de hjärndöda runtomkring oss.
En sak som gör mig helt vansinnig här är det faktum att här handlar det inte om åsikter, funderingar och uppfattningar. Det handlar rätt och slätt om människors oförmåga att ta in vanlig information.
De som får mig att brinna upp i all den här politiska debatten är den bisarra okunskap man ser hos människor när det kommer till kritiskt tänkande.

Först och främst så vill jag göra det klart att anledningen till den här glöden är inte att jag ser alla lösningar i alla problem i tex Sahlins eller Ohlys politik. Det som får mig att skrämmas av omvärlden är istället vad vi är på väg att omvandla vårt samhälle till.
4 dagar kvar sen så är det mycket möjligt att vi har en regering med Reinfeldt i spetsen och ett nyinröstat SD.
Jag skulle ha så mycket lättare att ta den här grova bakåtsträvan om det var så att alla som röstar på dom här neandertalarna faktiskt förstod vad som håller på att hända.
Det talas i medierna om ett ödesval. Många fnyser åt det och tror att "inte fan ska ett obligatoriskt A-kasse meldemsskap vara så farligt". Men det handlar inte om det.
Här kommer lite fakta som med absolut största sannolikhet kommer hända om Moderaterna tar hem spelet:

Privatiserad sjukvård. Det har också diskuterats att man kanske ska sälja av vattenfall också men vi håller oss till sjukvården för här kan människor iaf låtsas bry sig och förstå.
Det absolut vanligaste argumentet FÖR privata sjukhus (=sjukhus som tillkommer av den enkla anledningen att tjäna pengar) det är att det kommer bli högre kvalité på vården och väntetiden kommer att kortas ner.
Detta ska betalas med en sjukförsäkring som är tänkt att vara täckt av staten.

Det är ingenting som är falskt med det påståendet men om vi nu för bara en sekund kan vara lite kritiska.
En sak som vi först och främst måste förstå är det att partier är grundade på ideologier och en stark ideologi i moderaterna är just detta, privatisering. Så inte nog med att vi i slutändan tappar mycket av vår styrka som en demokrati genom att vi själva får mindre att styra över så lämnar vi istället över den makten till främmande superbolag. Ingen kan väl ha missat vilken vidrig atmosfär försäkringsbranschen i USA är!?
Med andra ord, ett företag finns inte till för att vara gullemysigt och snällt, det finns för att tjäna pengar.
Så sen när denna verklighet växt sig bekväm i det svenska borgarhjärtat bli inte förvånad då reformen kommer om privatbetalda sjukfösäkringar också.

Nästa punkt engagerar mig lite extra eftersom att den är en av de få punkterna som faktiskt rör mig.
Jag talar förstås om skolan. Här kan ni läsa om hur moderaterna I SOMRAS i princip avvecklar komvux position att hjälpa studenter att förbättra sina betyg.( http://mobil.sr.se/site/index.aspx?groupid=9635&artikel=4011904&unitID=83 )
Dom vill också börja införa betyg i tidigare ålder (någonting som flera partier inte är helt emot men det är inte en åsikt jag står bakom). Förslaget är att införa betyg redan i sjätte klass.
Ett av de vanligare argumenten FÖR det här är att dom vill ha slut på "flamseriet" i skolorna. De vill också påvisa att man får bättre resultat om kraven är högre. Föräldrar ska också i tidigare ålder kunna gå in och "rätta till" en elev som inte når upp till kraven innan problemet blir för stort.

När jag sitter här och ser vad jag skriver så undrar jag om det verkligen är sant. Den första punkten om komvux, att de vill göra det omöjligt för elever att förbättra ett betyg mer än från underkänt till godkänt. Hur många i vår omgivning tror ni vet vad dom ville göra i gymnasiet? Jag visste det absolut inte. Jag satt hellre i cafeterian och spelade arab med kåpa. Först nu, ca 6 år efter att jag hoppat av gymnasiet så har jag faktiskt en idé, en dröm om vad jag vill jobba med och vad jag vill läsa, lära mig. Inom en snar framtid så kommer detta inte vara möjligt för någon som mig att sträva efter. Då får du bara hoppas på att du lyckas skita ut en unge som helt enkelt är för svag för att våga bryta regler och som låter sig kategoriseras och styras redan vid 12 års ålder.
Om inte det funkar så får du väl istället hoppas på att han/hon är jävligt nöjd med ett jobb på någon surrande industri, för plugga sig ur det de kan han inte göra.

Allt detta faller väldigt smidigt in i Moderaternas så kallade "arbetarpolitik". Dom vill inte att vi ska drömma, hoppas och längta. Dom vill ha mer produktion, mer industri. Dom vill drilla varenda jävel som inte vid 10 års ålder aspirerar till att bli ingenjör att kunna hantera en lastmaskin eller en hålborr eller en industrisvarv. Men det visste ni ju förstås redan.

Jag blir trött, ledsen, förvirrad, uppgiven och skakad då jag ser vilken form vår värld är på väg att ta. Vårt underbara, älskade Sverige. Det Sverige som varit starkt, rikt och fantastiskt på grund av just dom här sakerna. På grund av den ambition som frambringas av ett system som ger alla chansen. Ett land som i en lite mer romantiserad version låtit alla bli precis så bra som de orkar att vara. Har vi några skönhetsfläckar? Massor. Men betyder det att vi ska sträva efter förändring just för förändringens skull? Ska vi bli dåliga just för att vi inte kunde bli så bra som vi hoppats?

Jag säger inte att alla är helt hjärndöda som röstar på moderaterna. Jag förstår absolut att det framstår lukrativt för en del. Det enda jag begär då är ett erkännande. Om inte ett erkännande för mig, iaf ett erkännande för er själva. Du gör det för dig själv. Inte för vårt land.

Varenda facebook visit gör mig än tröttare. Johanna 19 år: "Röstningen slutförd. M för Moderaterna!! Håll Sverige blått". Den här jävla megapol lyssnande, nersminkade, klackprydda, charterälskande, Idolförtrollade ungdomen. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men politik är inne. Tyvärr så stavas den innetrenden Mode(raterna).


Det finns massor att saker att tillägga men jag känner mig lite tom för stunden.
Nu är det bara att sitta tillbaks och håva in alla ilskna åsikter kring detta inlägg.