Vi kan aldrig säga att vi är på ett visst sätt eller har en viss principiell åsikt då detta är lika levande som de individer vi faktiskt är.
Jag är väl medveten om detta men jag kan inte hjälpa att sakna en viss identitet som jag trivts med så mycket mer än vad jag är nu. Det känns som jag ramlat tillbaka i något gammalt, smutsigt och svagt jag som sedan länge borde vara övergivet.
Ett svagt jag med påklistrat självförtroende och gråa intressen, utan finess, utan charm, utan kärlek.
Det yttre vi ger ifrån oss är bara en spegling av vår egen självbild och just nu spelar det ingen roll hur mycket jag tränar eller solar eller tatuerar mig, jag kommer ändå framstå som en svag, färglös människa så länge jag anser mig själv vara det.
Blödigt kan tyckas men jag är väl införstådd i vilken självömkande smörja detta är.
Jag har alltid sagt att den humanitära bild jag påtvingat mig själv ändå var just precis det, påtvingad.
För nu skiter jag i de, precis som alla andra, fast den här gången tänker jag inte has ångest för det.
Kanske helt enkelt får bita ihop tills jag kan finna ett nytt jag som går att trivas bättre med, tills dess fortsätter jag vara 16.
En annan tid.
Förlorad identitet.
Allmänt KommenteraVi kan aldrig säga att vi är på ett visst sätt eller har en viss principiell åsikt då detta är lika levande som de individer vi faktiskt är.
Jag är väl medveten om detta men jag kan inte hjälpa att sakna en viss identitet som jag trivts med så mycket mer än vad jag är nu. Det känns som jag ramlat tillbaka i något gammalt, smutsigt och svagt jag som sedan länge borde vara övergivet.
Ett svagt jag med påklistrat självförtroende och gråa intressen, utan finess, utan charm, utan kärlek.
Det yttre vi ger ifrån oss är bara en spegling av vår egen självbild och just nu spelar det ingen roll hur mycket jag tränar eller solar eller tatuerar mig, jag kommer ändå framstå som en svag, färglös människa så länge jag anser mig själv vara det.
Blödigt kan tyckas men jag är väl införstådd i vilken självömkande smörja detta är.
Jag har alltid sagt att den humanitära bild jag påtvingat mig själv ändå var just precis det, påtvingad.
För nu skiter jag i de, precis som alla andra, fast den här gången tänker jag inte has ångest för det.
Kanske helt enkelt får bita ihop tills jag kan finna ett nytt jag som går att trivas bättre med, tills dess fortsätter jag vara 16.
En annan tid.