En långsam dans men svettpärle prydda handflator.
Vänster fot, höger fot, vänster igen och sen höger.
Två osäkra händer knutna runt den ännu osäkrare midjan.
Hon lättar huvudet från min axel.
Men gud, ska hon kyssa mig nu?
Vad ska jag göra?
Jag fryser till, snubblar lite lätt på hennes små pumpsfötter och hon återvänder blixsnabbt till min axel.
Bon Jovi ylar ur sig de sista raderna "I want to be just as close as the holy ghost is
And lay you down on bed of roses".
Dansgolvet tänds upp.
Blickar som nervöst möts bara en sekund för att krysta fram ett knappt hörbart "tack".
Hon vänder sig om och trippar raskt bort till den uttunnade skaran viskande blondiner för hopp om självförtroende.
Själv så knallar jag rakryggat bort mot utgången. Hälften kaxig, hälften livrädd.
Tänk att hon faktiskt ville hångla, vänta tills grabbarna får höra.
Vet inte vad som flög i mig men visst var det bättre på den tiden.
Då när det som nu är självklart var så "osjälvklart".
Då när man inte kunde allt.
Men nu sitter man här med alla svar.
Utan spänning och med lite för mycket självförtroende.
Ibland när jag lyssnar på vissa låtar så ser jag mig själv någonstans.
Någonstans jag egentligen aldrig varit och egentligen inte i vanliga fall skulle uppskatta.
Men just när jag hör den här låten så vill jag sitta där helt ensam i en bil på väg någonstans långt bort, i mörker.
När ljudet dör ut och den evighet av tystnad som låtbyte bringar så drömmer vi om igen.
Även om vi landar på en strand med silikonpumpade bimbos eller på en klassig bar i centrala Manhattan eller ensamma i en bil på väg till äventyr så är det ändå bara för en stund. 4 minuter och 31 sekunder av äventyr.
Det är musik för mig.
Fan vad jag ser fram emot min gaddning...
Här är en länk till min systers silversmidda verk.
http://angelicahvassdesign.blogspot.com/
Helt fantastiska säger jag, vad säger ni?
Airborne toxic event - Sometime around midninght
http://www.youtube.com/watch?v=FfLM-LwTurQ&feature=fvst
Ibland så är det faktiskt exakt som det verkar.
Allmänt 2 kommentarerEn långsam dans men svettpärle prydda handflator.
Vänster fot, höger fot, vänster igen och sen höger.
Två osäkra händer knutna runt den ännu osäkrare midjan.
Hon lättar huvudet från min axel.
Men gud, ska hon kyssa mig nu?
Vad ska jag göra?
Jag fryser till, snubblar lite lätt på hennes små pumpsfötter och hon återvänder blixsnabbt till min axel.
Bon Jovi ylar ur sig de sista raderna "I want to be just as close as the holy ghost is
And lay you down on bed of roses".
Dansgolvet tänds upp.
Blickar som nervöst möts bara en sekund för att krysta fram ett knappt hörbart "tack".
Hon vänder sig om och trippar raskt bort till den uttunnade skaran viskande blondiner för hopp om självförtroende.
Själv så knallar jag rakryggat bort mot utgången. Hälften kaxig, hälften livrädd.
Tänk att hon faktiskt ville hångla, vänta tills grabbarna får höra.
Vet inte vad som flög i mig men visst var det bättre på den tiden.
Då när det som nu är självklart var så "osjälvklart".
Då när man inte kunde allt.
Men nu sitter man här med alla svar.
Utan spänning och med lite för mycket självförtroende.
Ibland när jag lyssnar på vissa låtar så ser jag mig själv någonstans.
Någonstans jag egentligen aldrig varit och egentligen inte i vanliga fall skulle uppskatta.
Men just när jag hör den här låten så vill jag sitta där helt ensam i en bil på väg någonstans långt bort, i mörker.
När ljudet dör ut och den evighet av tystnad som låtbyte bringar så drömmer vi om igen.
Även om vi landar på en strand med silikonpumpade bimbos eller på en klassig bar i centrala Manhattan eller ensamma i en bil på väg till äventyr så är det ändå bara för en stund. 4 minuter och 31 sekunder av äventyr.
Det är musik för mig.
Fan vad jag ser fram emot min gaddning...
Här är en länk till min systers silversmidda verk.
http://angelicahvassdesign.blogspot.com/
Helt fantastiska säger jag, vad säger ni?
Airborne toxic event - Sometime around midninght
http://www.youtube.com/watch?v=FfLM-LwTurQ&feature=fvst