Precis färdigläst de sista sidorna ur "Mina drömmars stad" och känner att jag gillat boken så mycket att jag faktiskt tom ser fram emot det förhör jag ska ha med min lärare kommande vecka.
Jag har de senaste dagarna tänkt på hur illa formad jag blivit av min omgivning här.
Förut så har jag nästan skämts eller iaf haft obehagskänslor inför att klarställa faktumet att jag inte har några vänner.
Men nu så känns allting så klart.
Alla har ju vänner.
Jag har många.
Men inga riktiga.
Jag vet inte om jag är en anledning till det eller om jag bara låtit det fortgå men det har egentligen alltid varit på det viset så länge jag kan minnas.
Självuppoffring och närhet är inte att tänka på.
Jag tar det jag vill ha och jag ger det jag är villig att ge.
Det är en slags byteshandel vi alla är underförstått överens om.
Vi kan uppoffra lite hälsningfraser ibland.
Det kan vara en kväll ute på krogen.
Ett snabbt samtal när man ses någostans.
Eller kanske tal om det djupaste djupa på fyllan.
Det kanske ser genuint och fint ut utifrån men egentligen så är det så ytligt det kan bli.
Vi tar det vi vill ha.
Vi ger det vi inte egentligen behöver.
Jag är en produkt av allt det här.
En produkt av alla uteblivna frågor om hur man mår
Av alla hårda utekvällar med endast ögon för brudar.
Av alla ensamma kvällar utanför festlivet.
Jag är ensam. Men jag är inte bitter.
Jag bara ser saker nu som jag förut inte velat se.
Som jag tror dom inte heller ser.
Vi är inte vänner.
Vi är bara trötta, lite för gamla ungdommar som en gång delade intressen.
Det enda vi delar nu är minnen.
Minnen och en känsla som ändå tröstar att vi alltid kommer att vara nära.
Jag är ensam. Men jag är inte bitter.
Uteblivna vårar.
Allmänt KommenteraPrecis färdigläst de sista sidorna ur "Mina drömmars stad" och känner att jag gillat boken så mycket att jag faktiskt tom ser fram emot det förhör jag ska ha med min lärare kommande vecka.
Jag har de senaste dagarna tänkt på hur illa formad jag blivit av min omgivning här.
Förut så har jag nästan skämts eller iaf haft obehagskänslor inför att klarställa faktumet att jag inte har några vänner.
Men nu så känns allting så klart.
Alla har ju vänner.
Jag har många.
Men inga riktiga.
Jag vet inte om jag är en anledning till det eller om jag bara låtit det fortgå men det har egentligen alltid varit på det viset så länge jag kan minnas.
Självuppoffring och närhet är inte att tänka på.
Jag tar det jag vill ha och jag ger det jag är villig att ge.
Det är en slags byteshandel vi alla är underförstått överens om.
Vi kan uppoffra lite hälsningfraser ibland.
Det kan vara en kväll ute på krogen.
Ett snabbt samtal när man ses någostans.
Eller kanske tal om det djupaste djupa på fyllan.
Det kanske ser genuint och fint ut utifrån men egentligen så är det så ytligt det kan bli.
Vi tar det vi vill ha.
Vi ger det vi inte egentligen behöver.
Jag är en produkt av allt det här.
En produkt av alla uteblivna frågor om hur man mår
Av alla hårda utekvällar med endast ögon för brudar.
Av alla ensamma kvällar utanför festlivet.
Jag är ensam. Men jag är inte bitter.
Jag bara ser saker nu som jag förut inte velat se.
Som jag tror dom inte heller ser.
Vi är inte vänner.
Vi är bara trötta, lite för gamla ungdommar som en gång delade intressen.
Det enda vi delar nu är minnen.
Minnen och en känsla som ändå tröstar att vi alltid kommer att vara nära.
Jag är ensam. Men jag är inte bitter.