Jag tror det var få som missat vad som hänt ikväll.
Zlatans show mot britterna.  ( aftonbladets artikel ) 
Vilken man. Hur är det låten går? Han beter sig som att han hyr stället.
Zlatan beter sig som han köpt stället, hyrt ut det, mördat ägaren, fyllt stadion med nitroglycerin och sprängt stället.
Vilken snubbe.
 
Det är få saker utanför min egen lilla värld som berör mig. De få gånger något påverkat mig på ett globalt plan så har det än så länge främst varit negativt. Den första gången jag känt något på riktigt för någonting som legat utanför min egen bubbla var då skådisen Heath Ledger dog av en eventuellt ointenderad överdos. Den andra då supergeniet Christopher Hitchens dog av matstrupscancer och den tredje då den talangfulla komikern Patrice O'Neal gick bort i en stroke. Dessa händelser är de enda jag kan komma på som fått mig att känna sorg på riktigt när de gäller personer som jag inte har någon som helst koppling till och jag har aldrig riktigt förstått mig på människor som direkt påverkas känslomässigt av händelser bortom deras eget inflytande.
Fram tills jag kom att tänka på ikväll hur jag känner mig när Zlatan spelar rktigt bra fotboll.
Jag har ingen direkt fotbollskunskap mer än den av en lekmans. Jag har heller inget direkt fotbollsförflutet att peka på. Men när man sitter framför burken och får se honom göra det han gör då kan jag inte låta bli att sväva iväg. Och jag har svårt att finna någon mer underbar känsla än då lycka tillåts infinna sig sådär oanmält och oförväntat. Den lycka som otvingat och okalkylerat fyller kroppen, vare sig du lägger av ett högljutt skratt till tonerna av Filip&Fredriks podcast på ensamvandring hem efter jobbet eller du fäller en tår till den sista kyssen i "The Notebook" eller om du står och hoppar upp och ner i soffan medans du vrålar "Zlatan din underbara jävel" i din ensamma lägenhet så är det varje gång mycket välkommet. Kanske är det på grund av den brist på genuinitet jag ser i mig själv och i mitt eget liv som gör att dessa på riktigheter blir än mer overkliga. Är det alltså såhär saker ska kännas då de avskalats eftertanke och kalibrering? Och i så fall, hur gör man för att hitta det igen och oftare?
 
 
Förutom denna lilla stunds djupdykning så har jag funnit ett bra lugn just nu. Visst kunde saker varit bättre. Lönen kunde varit bättre, jobbet mer stimulerande, mer resultat i träningen osv, men jag kan faktiskt inte minnas senast jag inte egentligen brydde mig. Planerna på att studera är så jävla orörda de kan bli men det gör ingenting. De pengar jag tänkt spara undan för eventuella framtidsplaner de spenderas, men det gör heller ingenting. För just nu är det faktiskt helt okej och jag trivs trots skräddarställning i sängen till skenet av den billigaste ikealampa, trots de odiskade besticken, det strama kontot, den dåliga frisyren, ensamheten, familjeskiljaktigheten och min oförmåga att fånga vad jag vill ha. Just nu gör det ingenting att allting inte är bra för allting är heller inte dåligt.
 
 
Jag tänkte även på en sak som ni gärna får lägga in synpunkter på.
Tidigare i perioder i mitt liv, nu senast för bara några månader sedan så tror jag att jag har börjat förstå på riktigt vissa funktioner i människor och i mig själv. Man eller jag använder ofta formuleringen självdestruktivitet då jag betraktar vissa människor, men tolkningen av vad det innebär har förut varit ytterst okomplicerad. Men så tänkte jag på mig själv, om jag var det eller har varit och i så fall på vilket sätt. Min första tanke var att jag inte alls var det utan att jag bara var lite egen, med egna intressen, egna sätt att se på saker. Men så försökte jag föreställa mig hur det i så fall skulle sett ut om jag nu var det. Jag skulle betrakta mig själv som ensam trots att jag hade mer vänner än känslor att ge. Jag skulle vända ryggen till tjejer som jag egentligen kunnat se mig själv falla för och jag skulle principiellt föra ett beteende och stå för saker med enda mål att inte ha fel. Alla dessa saker kan jag nu se att jag förmodligen gjort. Kanske är det ingenting jag sörjer men det fick mig bli lite ställd över att min självutnämnda insikt inte var så enkel och lätt som jag först annonserat. Kanske finns det visst beteenden där som jag inte alls ser, kan förklara eller förstå mig på. Kanske är min arrogans inte alls legitimerad av min kunskap. Så frågan ni gärna får ställa er själva och/eller hjälpa mig att svara på; är denna form av självanalys och utredning värd att försöka belysa eller tror ni man mår bättre av att bara låta sådana saker vara och helt enkelt "vara den man är" och låta omgivningen ta konsekvenserna av det?
 
 

Han beter sig som att han hyr Ztället

Allmänt 3 kommentarer
Jag tror det var få som missat vad som hänt ikväll.
Zlatans show mot britterna.  ( aftonbladets artikel ) 
Vilken man. Hur är det låten går? Han beter sig som att han hyr stället.
Zlatan beter sig som han köpt stället, hyrt ut det, mördat ägaren, fyllt stadion med nitroglycerin och sprängt stället.
Vilken snubbe.
 
Det är få saker utanför min egen lilla värld som berör mig. De få gånger något påverkat mig på ett globalt plan så har det än så länge främst varit negativt. Den första gången jag känt något på riktigt för någonting som legat utanför min egen bubbla var då skådisen Heath Ledger dog av en eventuellt ointenderad överdos. Den andra då supergeniet Christopher Hitchens dog av matstrupscancer och den tredje då den talangfulla komikern Patrice O'Neal gick bort i en stroke. Dessa händelser är de enda jag kan komma på som fått mig att känna sorg på riktigt när de gäller personer som jag inte har någon som helst koppling till och jag har aldrig riktigt förstått mig på människor som direkt påverkas känslomässigt av händelser bortom deras eget inflytande.
Fram tills jag kom att tänka på ikväll hur jag känner mig när Zlatan spelar rktigt bra fotboll.
Jag har ingen direkt fotbollskunskap mer än den av en lekmans. Jag har heller inget direkt fotbollsförflutet att peka på. Men när man sitter framför burken och får se honom göra det han gör då kan jag inte låta bli att sväva iväg. Och jag har svårt att finna någon mer underbar känsla än då lycka tillåts infinna sig sådär oanmält och oförväntat. Den lycka som otvingat och okalkylerat fyller kroppen, vare sig du lägger av ett högljutt skratt till tonerna av Filip&Fredriks podcast på ensamvandring hem efter jobbet eller du fäller en tår till den sista kyssen i "The Notebook" eller om du står och hoppar upp och ner i soffan medans du vrålar "Zlatan din underbara jävel" i din ensamma lägenhet så är det varje gång mycket välkommet. Kanske är det på grund av den brist på genuinitet jag ser i mig själv och i mitt eget liv som gör att dessa på riktigheter blir än mer overkliga. Är det alltså såhär saker ska kännas då de avskalats eftertanke och kalibrering? Och i så fall, hur gör man för att hitta det igen och oftare?
 
 
Förutom denna lilla stunds djupdykning så har jag funnit ett bra lugn just nu. Visst kunde saker varit bättre. Lönen kunde varit bättre, jobbet mer stimulerande, mer resultat i träningen osv, men jag kan faktiskt inte minnas senast jag inte egentligen brydde mig. Planerna på att studera är så jävla orörda de kan bli men det gör ingenting. De pengar jag tänkt spara undan för eventuella framtidsplaner de spenderas, men det gör heller ingenting. För just nu är det faktiskt helt okej och jag trivs trots skräddarställning i sängen till skenet av den billigaste ikealampa, trots de odiskade besticken, det strama kontot, den dåliga frisyren, ensamheten, familjeskiljaktigheten och min oförmåga att fånga vad jag vill ha. Just nu gör det ingenting att allting inte är bra för allting är heller inte dåligt.
 
 
Jag tänkte även på en sak som ni gärna får lägga in synpunkter på.
Tidigare i perioder i mitt liv, nu senast för bara några månader sedan så tror jag att jag har börjat förstå på riktigt vissa funktioner i människor och i mig själv. Man eller jag använder ofta formuleringen självdestruktivitet då jag betraktar vissa människor, men tolkningen av vad det innebär har förut varit ytterst okomplicerad. Men så tänkte jag på mig själv, om jag var det eller har varit och i så fall på vilket sätt. Min första tanke var att jag inte alls var det utan att jag bara var lite egen, med egna intressen, egna sätt att se på saker. Men så försökte jag föreställa mig hur det i så fall skulle sett ut om jag nu var det. Jag skulle betrakta mig själv som ensam trots att jag hade mer vänner än känslor att ge. Jag skulle vända ryggen till tjejer som jag egentligen kunnat se mig själv falla för och jag skulle principiellt föra ett beteende och stå för saker med enda mål att inte ha fel. Alla dessa saker kan jag nu se att jag förmodligen gjort. Kanske är det ingenting jag sörjer men det fick mig bli lite ställd över att min självutnämnda insikt inte var så enkel och lätt som jag först annonserat. Kanske finns det visst beteenden där som jag inte alls ser, kan förklara eller förstå mig på. Kanske är min arrogans inte alls legitimerad av min kunskap. Så frågan ni gärna får ställa er själva och/eller hjälpa mig att svara på; är denna form av självanalys och utredning värd att försöka belysa eller tror ni man mår bättre av att bara låta sådana saker vara och helt enkelt "vara den man är" och låta omgivningen ta konsekvenserna av det?