Då den mentala biten tryter och trycker på.
Då hjärnan bara vill skrika ut sina tankar och känslor och tvinga hela världen att se och höra mina sorger och hjärtekval, funderingar och tveksamheter. Det är väldigt lätt att gå ifrån att vara en person med idéer och tankar och personlighet till att bara bli en känsla, ett enspårigt problem. Detta då förstås i omgivningens ögon. För vad gör en person? Vem är jag? Du är dina handlingar, du är dina ord. Vad är då mina handlingar och mina ord? Mina handlingar är gymmet och mina ord är: "vare bra på statt igår elle?"
Då detta varvas med fällknivsposition i soffan och halvt bedjande kommentarer om att jag bara vill bli älskad. Vad är jag då? En sak är säker, jag är inte tankar, jag är inte personlighet. Mina ord har förr alltid varit min personlighet.
Om de inte finns vad är jag då? En halvt festande, halvt tränande, delvis ensamvandrande skugga utan ord.
Detta behöver nödvändigtvis inte vara verkligheten då jag fortfarande är jag, men detta jag som jag är ser mig själv med omgivningens ögon, det är den personen jag ser mig själv som. Jag har förut trott och sagt till mig själv att jag skriver för min egen skull. Visst är det så men inte på de vis som jag intalat mig. Det är för att på något sätt rentvå mig den hjärndödheten jag allt som oftast återspeglar och på så vis få mer bredd, ett större djup i andras ögon.
Eller ja, jag blir till och med osäker på om det faktiskt är så men den motiveringen passar just nu in väldigt bra iaf.
Boten är knivigare att komma underfund med men jag känner redan efter dessa rader att de släppt lite. Kanske var det ubbunkrad ångest, kanske är det klockans påminnelse om att jag ska upp och jobba om några timmar, jag vet då inte, men lite bättre känns det.
Godnatt.
A strain, a strain, and sudden relief.
Allmänt En kommentarDå den mentala biten tryter och trycker på.
Då hjärnan bara vill skrika ut sina tankar och känslor och tvinga hela världen att se och höra mina sorger och hjärtekval, funderingar och tveksamheter. Det är väldigt lätt att gå ifrån att vara en person med idéer och tankar och personlighet till att bara bli en känsla, ett enspårigt problem. Detta då förstås i omgivningens ögon. För vad gör en person? Vem är jag? Du är dina handlingar, du är dina ord. Vad är då mina handlingar och mina ord? Mina handlingar är gymmet och mina ord är: "vare bra på statt igår elle?"
Då detta varvas med fällknivsposition i soffan och halvt bedjande kommentarer om att jag bara vill bli älskad. Vad är jag då? En sak är säker, jag är inte tankar, jag är inte personlighet. Mina ord har förr alltid varit min personlighet.
Om de inte finns vad är jag då? En halvt festande, halvt tränande, delvis ensamvandrande skugga utan ord.
Detta behöver nödvändigtvis inte vara verkligheten då jag fortfarande är jag, men detta jag som jag är ser mig själv med omgivningens ögon, det är den personen jag ser mig själv som. Jag har förut trott och sagt till mig själv att jag skriver för min egen skull. Visst är det så men inte på de vis som jag intalat mig. Det är för att på något sätt rentvå mig den hjärndödheten jag allt som oftast återspeglar och på så vis få mer bredd, ett större djup i andras ögon.
Eller ja, jag blir till och med osäker på om det faktiskt är så men den motiveringen passar just nu in väldigt bra iaf.
Boten är knivigare att komma underfund med men jag känner redan efter dessa rader att de släppt lite. Kanske var det ubbunkrad ångest, kanske är det klockans påminnelse om att jag ska upp och jobba om några timmar, jag vet då inte, men lite bättre känns det.
Godnatt.