Jag har bara mina tankar.
Det här har alltid varit min terapi. Skriva har alltid varit terapi för mig, Efter att jag skrivit så brukar huvudet vara tyst några dagar. Mörkret når sin kulmen där oron och ensamheten får flyta ut genom fingertopparna, tangenterna, in i skärmen, ut i världen. I en symfoni av självförakt. En serenad i hopplöshet. Förut kunde jag skriva för endast mig själv, sida efter sida. Det hjälpte det med, men kanske var det mer när jag försökte finna mig själv. Nu när jag blivit mig själv kanske jag söker något genom orden. Uppskattning, kanske. Beundran, kanske. Något annat, absolut.
Mitt problem har aldrig varit smärta. Det har aldrig varit intensiva, starka känslor, tårar eller skrik, nej. Det har snarare varit avsaknaden av dessa. Ibland kan jag få gråta, ibland tillåter jag mig själv att ha ont, det är skönt. Det är inte smärta, det är livet, har jag fått förklarat för mig. Livet ska tydligen vara det, lycka, kärlek... och smärta.
Inte tomhet, oro och ekande väggar.
Jag har gjort mycket saker i livet. Många saker och äventyr andra bara drömmer om. Vissa skulle säga "levt" livet. Varför känns det då inte som jag levt? Jag brukar raljant berätta att jag bott i 5 olika länder redan innan jag var 25 då jag förstått att det finns något attraktivt i det. Något världsvant och lockande. Själv kan jag knappt minnas vad som hänt. Jag kan minnas berättelser som jag blivit tvungen att återberätta för mig själv för att ens kunna komma ihåg men inte mer än så. Det känns inte som en del av mig. Är det inte något sorgligt över det? Mitt liv känns inte som en del av mig. Jag har letat så jävla länge efter dräglighet i livet att jag aldrig kunnat stanna och uppleva det. Och nu är jag på väg att göra det igen. Jag inbillar mig att det känns bättre denna gången eller så kanske jag går igång på kicken av att starta på nytt, någon annanstans. Jag vet inte. Men hur gör man då? Hur gör man det när det känns som att man ligger i ofas med hela världen och alla människor runtomkring? Maria beskrev den känslan så fint.
"Det känns som att världen lever sina liv i en mysig julaftonskväll med familj och vänner. Med dansande ljus och vackra färger framför en trygg och varm brasa. Medans jag sitter där utanför ensam i snön. Ensam med blöta kläder. Jag kan se på glädjen... men jag kan aldrig gå in."
Jag tyckte det var vackert... Jag tycker ofta mörka saker är vackra, för det är sånt jag förstår.
Jag vet inte. Men jag får nog bara acceptera att livet på vissa sätt inte var menat för mig. Även om jag var jävligt bra på att låtsas att det var det.
Fakeade känslor i en fakead värld med fakeade tankar och fakead förståelse. Där allting är på låtsas och ingenting är på riktigt. Påhittade band av inbillat värde i en fiktiv omgivning med lögnaktiga inbillningar. Kanske är det min bild av oss människor. Kanske är det verkligheten. Det spelar ingen roll egentligen.
Därifrån syns längtan mer
Allmänt En kommentarJag har bara mina tankar.
Det här har alltid varit min terapi. Skriva har alltid varit terapi för mig, Efter att jag skrivit så brukar huvudet vara tyst några dagar. Mörkret når sin kulmen där oron och ensamheten får flyta ut genom fingertopparna, tangenterna, in i skärmen, ut i världen. I en symfoni av självförakt. En serenad i hopplöshet. Förut kunde jag skriva för endast mig själv, sida efter sida. Det hjälpte det med, men kanske var det mer när jag försökte finna mig själv. Nu när jag blivit mig själv kanske jag söker något genom orden. Uppskattning, kanske. Beundran, kanske. Något annat, absolut.
Mitt problem har aldrig varit smärta. Det har aldrig varit intensiva, starka känslor, tårar eller skrik, nej. Det har snarare varit avsaknaden av dessa. Ibland kan jag få gråta, ibland tillåter jag mig själv att ha ont, det är skönt. Det är inte smärta, det är livet, har jag fått förklarat för mig. Livet ska tydligen vara det, lycka, kärlek... och smärta.
Inte tomhet, oro och ekande väggar.
Jag har gjort mycket saker i livet. Många saker och äventyr andra bara drömmer om. Vissa skulle säga "levt" livet. Varför känns det då inte som jag levt? Jag brukar raljant berätta att jag bott i 5 olika länder redan innan jag var 25 då jag förstått att det finns något attraktivt i det. Något världsvant och lockande. Själv kan jag knappt minnas vad som hänt. Jag kan minnas berättelser som jag blivit tvungen att återberätta för mig själv för att ens kunna komma ihåg men inte mer än så. Det känns inte som en del av mig. Är det inte något sorgligt över det? Mitt liv känns inte som en del av mig. Jag har letat så jävla länge efter dräglighet i livet att jag aldrig kunnat stanna och uppleva det. Och nu är jag på väg att göra det igen. Jag inbillar mig att det känns bättre denna gången eller så kanske jag går igång på kicken av att starta på nytt, någon annanstans. Jag vet inte. Men hur gör man då? Hur gör man det när det känns som att man ligger i ofas med hela världen och alla människor runtomkring? Maria beskrev den känslan så fint.
"Det känns som att världen lever sina liv i en mysig julaftonskväll med familj och vänner. Med dansande ljus och vackra färger framför en trygg och varm brasa. Medans jag sitter där utanför ensam i snön. Ensam med blöta kläder. Jag kan se på glädjen... men jag kan aldrig gå in."
Jag tyckte det var vackert... Jag tycker ofta mörka saker är vackra, för det är sånt jag förstår.
Jag vet inte. Men jag får nog bara acceptera att livet på vissa sätt inte var menat för mig. Även om jag var jävligt bra på att låtsas att det var det.
Fakeade känslor i en fakead värld med fakeade tankar och fakead förståelse. Där allting är på låtsas och ingenting är på riktigt. Påhittade band av inbillat värde i en fiktiv omgivning med lögnaktiga inbillningar. Kanske är det min bild av oss människor. Kanske är det verkligheten. Det spelar ingen roll egentligen.