Vad hände med tiden och vad hände med livet?
Känslan av meningslöshet förstärks ytterliggare av den dova bas som letar sig upp genom huset ifrån krogen här under.
Samma bas som så många av mina vänner lever för avskyr jag själv. För mig vittnar den om ett falskkarvat yttre, shotsbrickor av lögner och utvattnade samtal. Den för röst till hur lite som krävs för att distrahera människan ifrån det verkliga livet. Å livet sen, vad är det? Det sägs att det ska fyllas av glädje. Det sägs att det kan vara sorgligt men samtidigt vackert. Det känns inte så vackert. Till ljudet av denna dämpade bas känns livet bara fult. För även när den tystnat och lögnerna skingrats vad finns då kvar? En tung tystnad. En tung mättnad av att aldrig förvänta sig något av livet.
Vissa dagar finns förståelsen där. Förståelsen över att dagar är till för att levas. Jobb till för att jobbas och dryck till för att drickas. Förståelsen för att på andra sidan dessa dagar så kommer det säkert en förklaring, det måste det väl göra? För jag ser ju på er omkring mig att ni klarade av det. Ni hittade ju den där saken till slut.
Men jag har levt många liv. Långa liv. Förståelsen blir mer och mer ofrekvent. Hopplösheten mer påtaglig. Förväntningarna urvattnade.
Det är väldigt svårt att lära sig omformulera lögnerna för sig själv om att allting kommer bli bra.
Att lära sig låtsas att det kommer nya år med nya möjligheter, drömmar och liv som ska levas.
Att koppla bort sig ifrån alla tidigare liv. Låtsas att likheterna inte finns där. Hopplösheten är inte densamma. Man är äldre. Smartare. Klokare.
Man lär sig liksom.
Men gör man det?
Gör jag det?
Vintern känns precis lika isolera som vanligt.
Ljudet ifrån tangentbordet tävlar ikapp med rösten som ekar att jag ska vakna om 4 timmar.
En distraktion så gott som någon.
White Noise
Allmänt En kommentarVad hände med tiden och vad hände med livet?
Känslan av meningslöshet förstärks ytterliggare av den dova bas som letar sig upp genom huset ifrån krogen här under.
Samma bas som så många av mina vänner lever för avskyr jag själv. För mig vittnar den om ett falskkarvat yttre, shotsbrickor av lögner och utvattnade samtal. Den för röst till hur lite som krävs för att distrahera människan ifrån det verkliga livet. Å livet sen, vad är det? Det sägs att det ska fyllas av glädje. Det sägs att det kan vara sorgligt men samtidigt vackert. Det känns inte så vackert. Till ljudet av denna dämpade bas känns livet bara fult. För även när den tystnat och lögnerna skingrats vad finns då kvar? En tung tystnad. En tung mättnad av att aldrig förvänta sig något av livet.
Vissa dagar finns förståelsen där. Förståelsen över att dagar är till för att levas. Jobb till för att jobbas och dryck till för att drickas. Förståelsen för att på andra sidan dessa dagar så kommer det säkert en förklaring, det måste det väl göra? För jag ser ju på er omkring mig att ni klarade av det. Ni hittade ju den där saken till slut.
Men jag har levt många liv. Långa liv. Förståelsen blir mer och mer ofrekvent. Hopplösheten mer påtaglig. Förväntningarna urvattnade.
Det är väldigt svårt att lära sig omformulera lögnerna för sig själv om att allting kommer bli bra.
Att lära sig låtsas att det kommer nya år med nya möjligheter, drömmar och liv som ska levas.
Att koppla bort sig ifrån alla tidigare liv. Låtsas att likheterna inte finns där. Hopplösheten är inte densamma. Man är äldre. Smartare. Klokare.
Man lär sig liksom.
Men gör man det?
Gör jag det?
Vintern känns precis lika isolera som vanligt.
Ljudet ifrån tangentbordet tävlar ikapp med rösten som ekar att jag ska vakna om 4 timmar.
En distraktion så gott som någon.