Jag ser lite denna period av mitt liv som en slags rannsakan.
En tid då jag ska tvätta bort alla smutsiga fläckar som bara dragit ner mig och lära mig att försöka tänka på mig själv och vad som är bäst men också mest sunt för just mig själv.
För att kunna göra det så krävs det att man ser över sig själv på ett ganska objektivt sätt.
Utan känslor och utan tvivel.
Det gäller att identifiera problemet .
Sedan evaluera problemet. -Hur påverkar detta mitt humör, min glädje och min person?
När du gjort detta och förhoppningsvis fått ett svar, då är det bara att fråga sig själv, "klarar jag mig utan det här?".
Det låter nog lättare än vad det är.
I vilket fall, detta är vad jag går igenom just nu.
Men trots att jag nu för tiden ofta överraskar mig själv ganska glatt med de förändringar jag lyckats göra i mitt liv så märker jag också att jag snabbt faller tillbaka i ett destruktivt känslo- och tänkmönster då omgivningen och atmosfären tillåter det.
Detta låter säkert som något slags hippie, new age skit men det behöver ju inte betyda att det inte är sant.
Omger man sig med negativt tänkande och pessimism då är det ju ganska "textbook" att man själv anpassar sig därefter.
För just nu så är faktiskt sanningen den att jag är inte längre en 18 åring på jakt efter att vara häftig eller eftertraktad eller sådär snyggt inte passa in med motivet att just passa in, fast bara någon annanstans. Ne, det är inte jag längre.
Och som jag sagt tidigare så måste man jobba för att behålla något eller någon man älskar. (Älskar är kanske ett lite för starkt ord som många har svårt att se bekvämt på så varsågod att byta ut det med "stå ut med eller trivas med" om så nu är fallet.)
Men när den "kärleken" tycks ge mer besvikelse och smärta än glädje och lycka, är det då inte dags att se efter sig själv före allt annat?
"På Bevur fylldes rymden av teskedarnas håglösa varv i kaffekopparna"
Jag undrar om det som jag just nu finner intressant och som jag för tillfället brinner för kommer att inbringa samma glöd även om 10 år. Om jag ser tillbaka endast 5 år så finns det ju ingenting kvar. För jag finner inte festa och knulla någonstans på listan nu för tiden. Detta har skrämt mig lite i mitt val av framtidsplaner men viljan är också för stark för att ge vika.
Så vad är det för något som jag älskar just nu?
Jag säger just nu för jag tror att vi alltid endast kan redogöra för våra känslor för stunden. Det finns alldeles för mycket "jag kommer alltid att vara`n" och "detta är en del av mig" tänk i vår värld. Varför kan man bara inte förstå och acceptera att alla förändras. Både vårt inre och vårt yttre.
Iaf, vad är det då som får mitt intresse att ta fart just nu?
Jag satt precis och tänkte och började skriva svaret på denna fråga men insåg efter en stund. Det finns absolut ingen i hela världen som vet precis vad som intresserar mig. Det låter kanske lite bittert men det är de absolut inte, bara fascinerande. Jag beslutar istället att jag håller det för mig själv.
Kanske kommer det en dag då någon vill och förtjänar att veta vem jag är just för den stunden.
Jacques Brel - Vesoul
Lyssna och njut.
http://www.youtube.com/watch?v=zq0noEo8oG4
Vesoul
Allmänt En kommentarJag ser lite denna period av mitt liv som en slags rannsakan.
En tid då jag ska tvätta bort alla smutsiga fläckar som bara dragit ner mig och lära mig att försöka tänka på mig själv och vad som är bäst men också mest sunt för just mig själv.
För att kunna göra det så krävs det att man ser över sig själv på ett ganska objektivt sätt.
Utan känslor och utan tvivel.
Det gäller att identifiera problemet .
Sedan evaluera problemet. -Hur påverkar detta mitt humör, min glädje och min person?
När du gjort detta och förhoppningsvis fått ett svar, då är det bara att fråga sig själv, "klarar jag mig utan det här?".
Det låter nog lättare än vad det är.
I vilket fall, detta är vad jag går igenom just nu.
Men trots att jag nu för tiden ofta överraskar mig själv ganska glatt med de förändringar jag lyckats göra i mitt liv så märker jag också att jag snabbt faller tillbaka i ett destruktivt känslo- och tänkmönster då omgivningen och atmosfären tillåter det.
Detta låter säkert som något slags hippie, new age skit men det behöver ju inte betyda att det inte är sant.
Omger man sig med negativt tänkande och pessimism då är det ju ganska "textbook" att man själv anpassar sig därefter.
För just nu så är faktiskt sanningen den att jag är inte längre en 18 åring på jakt efter att vara häftig eller eftertraktad eller sådär snyggt inte passa in med motivet att just passa in, fast bara någon annanstans. Ne, det är inte jag längre.
Och som jag sagt tidigare så måste man jobba för att behålla något eller någon man älskar. (Älskar är kanske ett lite för starkt ord som många har svårt att se bekvämt på så varsågod att byta ut det med "stå ut med eller trivas med" om så nu är fallet.)
Men när den "kärleken" tycks ge mer besvikelse och smärta än glädje och lycka, är det då inte dags att se efter sig själv före allt annat?
"På Bevur fylldes rymden av teskedarnas håglösa varv i kaffekopparna"
Jag undrar om det som jag just nu finner intressant och som jag för tillfället brinner för kommer att inbringa samma glöd även om 10 år. Om jag ser tillbaka endast 5 år så finns det ju ingenting kvar. För jag finner inte festa och knulla någonstans på listan nu för tiden. Detta har skrämt mig lite i mitt val av framtidsplaner men viljan är också för stark för att ge vika.
Så vad är det för något som jag älskar just nu?
Jag säger just nu för jag tror att vi alltid endast kan redogöra för våra känslor för stunden. Det finns alldeles för mycket "jag kommer alltid att vara`n" och "detta är en del av mig" tänk i vår värld. Varför kan man bara inte förstå och acceptera att alla förändras. Både vårt inre och vårt yttre.
Iaf, vad är det då som får mitt intresse att ta fart just nu?
Jag satt precis och tänkte och började skriva svaret på denna fråga men insåg efter en stund. Det finns absolut ingen i hela världen som vet precis vad som intresserar mig. Det låter kanske lite bittert men det är de absolut inte, bara fascinerande. Jag beslutar istället att jag håller det för mig själv.
Kanske kommer det en dag då någon vill och förtjänar att veta vem jag är just för den stunden.
Jacques Brel - Vesoul
Lyssna och njut.
http://www.youtube.com/watch?v=zq0noEo8oG4