Det är någonting med städer, byar och platser som väcker känslor i alla.
Alla ställen vi bott eller varit på sammanknytna med minnen.
Den här lilla byn kommer alltid vara min Achilles-häl.
När jag inte är här så kan jag inte sakna något annat mer men när jag väl är tillbaka så letar jag alla utvägar.
Det är verkligen ett ställe jag hatar att älska, eller är det älskar att hata?
En realisation som stått klart för mig det senaste är iaf att dom gamla tiderna är över och denna gången kommer det inte tillbaka.
Sebban och Chrille var båda och hälsade på för några veckor sedan, i olika omgångar men ändå.
Det gav verkligen en smak av hur det brukade vara.
Det där grabbiga, underbara. Jag hade glömt hur mycket jag faktiskt uppskattade tillvaron då.
Jag ryggade länge för att skriva här igen.
Kände inte att de gavmig så mycket längre.
Behöver jag verkligen lätta på något?
Och jag kom fram till att det är just den undran över om de finns något jag funderar på som också är just det som behövs "lättas på".
Så vad har jag gjort sen sist?
Jag har börjat studera med framgång faktiskt. Allting som jag än så länge tagit mig tid att faktiskt läsa har gått som en dans. Jag har gjort ännu en sittning på tatueringen. Textversen ur Bright Eyes - Waste of paint är nu fullbordad och jag har också kommit en bit på den fantastiskt coola konsertplanschen från en White Stripes konsert.
Jag har lagt allt vad kvinnor och kärlek betyder på hyllan.
Ingen eller inget i den delen av mitt liv känns det minsta väsentligt just nu, och det gör faktiskt inget.
Inte för ett tag iaf.
Lilla systerdotter Lovis blir bara sötare för var dag och jag har för en gångs skull till och med planerat min framtid.
Nästa år i slutet på januari så får jag förhoppningsvis packa mina väskor och styra mot det soliga och fantastiskt fascinerande California för studier i hoppet om att bli journalist på "Santa Barbara City College".
Jag har alltid varit rädd för att ge mig iväg på resor helt själv.
Men för en gångs skull så är faktiskt helt själv också väldigt stark.
Jag ville skriva något som jag kände.
Men jag känner ingenting.
Tom på lust och ork men inget sömnig.
Dataskärmen känns som en trasig spegel som visar gamla minnen och vänner som bara nästan glömts bort.
I en värld som egentligen var alldeles nyss fast som heller aldrig riktigt fanns.
Jag känner allt.
Fast ingenting.
The hardest button to button
Allmänt KommenteraDet är någonting med städer, byar och platser som väcker känslor i alla.
Alla ställen vi bott eller varit på sammanknytna med minnen.
Den här lilla byn kommer alltid vara min Achilles-häl.
När jag inte är här så kan jag inte sakna något annat mer men när jag väl är tillbaka så letar jag alla utvägar.
Det är verkligen ett ställe jag hatar att älska, eller är det älskar att hata?
En realisation som stått klart för mig det senaste är iaf att dom gamla tiderna är över och denna gången kommer det inte tillbaka.
Sebban och Chrille var båda och hälsade på för några veckor sedan, i olika omgångar men ändå.
Det gav verkligen en smak av hur det brukade vara.
Det där grabbiga, underbara. Jag hade glömt hur mycket jag faktiskt uppskattade tillvaron då.
Jag ryggade länge för att skriva här igen.
Kände inte att de gavmig så mycket längre.
Behöver jag verkligen lätta på något?
Och jag kom fram till att det är just den undran över om de finns något jag funderar på som också är just det som behövs "lättas på".
Så vad har jag gjort sen sist?
Jag har börjat studera med framgång faktiskt. Allting som jag än så länge tagit mig tid att faktiskt läsa har gått som en dans. Jag har gjort ännu en sittning på tatueringen. Textversen ur Bright Eyes - Waste of paint är nu fullbordad och jag har också kommit en bit på den fantastiskt coola konsertplanschen från en White Stripes konsert.
Jag har lagt allt vad kvinnor och kärlek betyder på hyllan.
Ingen eller inget i den delen av mitt liv känns det minsta väsentligt just nu, och det gör faktiskt inget.
Inte för ett tag iaf.
Lilla systerdotter Lovis blir bara sötare för var dag och jag har för en gångs skull till och med planerat min framtid.
Nästa år i slutet på januari så får jag förhoppningsvis packa mina väskor och styra mot det soliga och fantastiskt fascinerande California för studier i hoppet om att bli journalist på "Santa Barbara City College".
Jag har alltid varit rädd för att ge mig iväg på resor helt själv.
Men för en gångs skull så är faktiskt helt själv också väldigt stark.
Jag ville skriva något som jag kände.
Men jag känner ingenting.
Tom på lust och ork men inget sömnig.
Dataskärmen känns som en trasig spegel som visar gamla minnen och vänner som bara nästan glömts bort.
I en värld som egentligen var alldeles nyss fast som heller aldrig riktigt fanns.
Jag känner allt.
Fast ingenting.