Jag har alltid haft en förmåga att vagga in mig själv i en stiltjelik tillvaro bara för att stunden senare sparka och slå mig loss för något mer spännande och nytt, utmanande.
Det var längesen jag tillät mig bli såhär paralyserad i en lite för bekväm tillvaro.
Faktiskt skulle jag till och med kunna se mig själv fastna här, iaf för ett tag... om det inte var för den där lilla parentesen.
Det händer att jag får frågor om varför jag inte har någon flickvän men varje gång har jag ett lika slätstruket svar: "Jag vet inte. Det har bara inte blivit så." Egentligen så ser jag mig som en väldigt öppen och ärlig person men här är jag ogärna rakt på sak.
Det är ju så att jag egentligen aldrig haft flickvän, och då jag haft det så har det varit under ytterst korta perioder.
Oftast är jag ganska ointresserad och de mycket få tillfällen då jag hoppats så har jag lyckats att bränna sönder spelplanen med blommor och smickrande ord. Visserligen har det nog varit till personer som inte förtjänat det men mina egna inre brister är ändå något jag blivit tvungen att handskas med.
Detta har gjort mig till en sten. En sten där alla känslor är påmålade känslor och allt hopp är en fabrikation av hur den där kärleksfilmen slutade. Det har gjort mig falsk. Inte falsk mot min omgivning. Värre än så. Falsk mot mig själv. Men när väggarna rämnar och min uppmärksamhet blivit fångad så har jag nästan för mycket att ge. Detta har skapat en osäkerhet i mig som jag gärna pressar långt, långt ner under ytan. Det är enklare att vara hård än mjuk. Det är enkelt att skydda sig. Det är lätt att vara en sten.
Jag såg häromdagen att den person som egentligen är den enda jag någonsin varit riktigt kär i nu har blivit gravid. Hon ska få barn med sin fästman. Detta river inte upp några känslor så sett eftersom det ligger i en väldigt fjärran bakgrund. Det fick mig snarare att bli uppriktigt glad för hennes skull vilket jag nog förväntade mig än mindre. Nej, det fick mig istället bara att känna mig gammal. Vi var 2 vid sidan av varandra med liknande problem och demoner, med kärlek för romantik och dom där fina sluten. Nu är hon där med världens finaste leende och ett nytt spännande liv på väg. Här är jag, en sten i en stiltjelik tillvaro med enda målet att "pumpa lite schyssta bicepsövningar i veckan." Jag är en sten och nu ska jag sova.
Stenhård.
Video Games
Allmänt 3 kommentarerJag har alltid haft en förmåga att vagga in mig själv i en stiltjelik tillvaro bara för att stunden senare sparka och slå mig loss för något mer spännande och nytt, utmanande.
Det var längesen jag tillät mig bli såhär paralyserad i en lite för bekväm tillvaro.
Faktiskt skulle jag till och med kunna se mig själv fastna här, iaf för ett tag... om det inte var för den där lilla parentesen.
Det händer att jag får frågor om varför jag inte har någon flickvän men varje gång har jag ett lika slätstruket svar: "Jag vet inte. Det har bara inte blivit så." Egentligen så ser jag mig som en väldigt öppen och ärlig person men här är jag ogärna rakt på sak.
Det är ju så att jag egentligen aldrig haft flickvän, och då jag haft det så har det varit under ytterst korta perioder.
Oftast är jag ganska ointresserad och de mycket få tillfällen då jag hoppats så har jag lyckats att bränna sönder spelplanen med blommor och smickrande ord. Visserligen har det nog varit till personer som inte förtjänat det men mina egna inre brister är ändå något jag blivit tvungen att handskas med.
Detta har gjort mig till en sten. En sten där alla känslor är påmålade känslor och allt hopp är en fabrikation av hur den där kärleksfilmen slutade. Det har gjort mig falsk. Inte falsk mot min omgivning. Värre än så. Falsk mot mig själv. Men när väggarna rämnar och min uppmärksamhet blivit fångad så har jag nästan för mycket att ge. Detta har skapat en osäkerhet i mig som jag gärna pressar långt, långt ner under ytan. Det är enklare att vara hård än mjuk. Det är enkelt att skydda sig. Det är lätt att vara en sten.
Jag såg häromdagen att den person som egentligen är den enda jag någonsin varit riktigt kär i nu har blivit gravid. Hon ska få barn med sin fästman. Detta river inte upp några känslor så sett eftersom det ligger i en väldigt fjärran bakgrund. Det fick mig snarare att bli uppriktigt glad för hennes skull vilket jag nog förväntade mig än mindre. Nej, det fick mig istället bara att känna mig gammal. Vi var 2 vid sidan av varandra med liknande problem och demoner, med kärlek för romantik och dom där fina sluten. Nu är hon där med världens finaste leende och ett nytt spännande liv på väg. Här är jag, en sten i en stiltjelik tillvaro med enda målet att "pumpa lite schyssta bicepsövningar i veckan." Jag är en sten och nu ska jag sova.
Stenhård.