Var dag i min skalle är ett världskrig.
Lobotomi hade varit ett tacksamt val om det fortfarande praktiserats.
"Du tänker för mycket"
Ja, jo, jag vet.
Problemet då jag tänker för mycket är att jag ser världen tydligare.
Problemet med att vrida och vända på saker är att man oftast kommer fram till en slutsats.
Det i sig behöver inte vara negativt men då man letar svar på fel ställen så är man trots allt lyckligare i ovisshet.
Maria skrev en lista till mig över saker hon drömmer om. Saker hon vill att hennes liv ska gå ut på, vilket fick mig att tänka över min egna lista.
Jag vill träffa en person att älska och dela livet med.
Jag vill skaffa 2-3 ungar, småknott man får skjutsa runt på träningar och kompisträffar.
Äta gemensamma kvällsmatar till ljudet av skramlande porslin och övertrötta barnaskrik.
Vakna för tidigt på söndagsmornar för att hålla dom sällskap under barnprogramstittandet.
Flytta in i ett fint hus med mitt egna grabbrum med tv och spel där jag kan tassa upp i natten då alla andra sover.
En dröm där vi får skapa våra egna traditioner med dem man älskar mest.
Ett liv där jag inte behöver konstruera mina egna problem utan istället få möjlighet att finnas för någon annan.
Men för att drömmar ska kunna slå in så måste dom tillåtas göra det.
Jag brukar se mig som en person man kan lita på och luta sig mot.
Någon som är stark, trygg och ställer upp för dem jag älskar.
Jag är bestämd i att så är fallet.
Problemet är snarare att jag är sådan mot 'fel' personer.
Jag är fast i en loop där jag bara intresserar mig för saker och individer som inte är värda min tid.
Jag försakar fina människor som faktiskt försöker söka min uppmärksamhet.
Det är som något sjukt självhat där jag behandlar dem som vill mig väl illa och för att istället jaga skräp.
Det är nog därför jag så ofta flyr. Jag flyr platser, umgängen och tillfällen.
Jag vill så gärna kunna börja om på något sätt. Men vart jag än startar på nytt så kvarstår problemet; mig själv.
Drömmarna var enklare att jaga då jag inte var klar med vad dom var.
Det var enklare att inbilla mig själv att jag behöver ny mark, ny plats, ett nytt liv.
Det var lättare att vara oviss i hopplösheten än övertygad om den.
För här på gator av dunkelt basljud ifrån krogen nedanför finns inget hopp.
Här bland solariebränna, biceps och helgfylla syns inga drömmar.
Mörkret är det samma men bruset är nytt.
Det sägs att livet ska fyllas av glädje. Det sägs att det kan vara sorgligt men samtidigt vackert. Det känns inte så vackert. Till ljudet av denna dämpade bas känns livet bara fult. För även när den tystnat och lögnerna skingrats vad finns då kvar? En tung tystnad. En tung mättnad av att aldrig förvänta sig något av livet.
Vissa dagar finns förståelsen där. Förståelsen över att dagar är till för att levas. Jobb till för att jobbas och dryck till för att drickas. Förståelsen för att på andra sidan dessa dagar så kommer det säkert en förklaring, det måste det väl göra? För jag ser ju på er omkring mig att ni klarade av det. Ni hittade ju den där saken till slut.
Men jag har levt många liv. Långa liv. Förståelsen blir mer och mer ofrekvent. Hopplösheten mer påtaglig.
Drömmar
Allmänt KommenteraVar dag i min skalle är ett världskrig.
Lobotomi hade varit ett tacksamt val om det fortfarande praktiserats.
"Du tänker för mycket"
Ja, jo, jag vet.
Problemet då jag tänker för mycket är att jag ser världen tydligare.
Problemet med att vrida och vända på saker är att man oftast kommer fram till en slutsats.
Det i sig behöver inte vara negativt men då man letar svar på fel ställen så är man trots allt lyckligare i ovisshet.
Maria skrev en lista till mig över saker hon drömmer om. Saker hon vill att hennes liv ska gå ut på, vilket fick mig att tänka över min egna lista.
Jag vill träffa en person att älska och dela livet med.
Jag vill skaffa 2-3 ungar, småknott man får skjutsa runt på träningar och kompisträffar.
Äta gemensamma kvällsmatar till ljudet av skramlande porslin och övertrötta barnaskrik.
Vakna för tidigt på söndagsmornar för att hålla dom sällskap under barnprogramstittandet.
Flytta in i ett fint hus med mitt egna grabbrum med tv och spel där jag kan tassa upp i natten då alla andra sover.
En dröm där vi får skapa våra egna traditioner med dem man älskar mest.
Ett liv där jag inte behöver konstruera mina egna problem utan istället få möjlighet att finnas för någon annan.
Men för att drömmar ska kunna slå in så måste dom tillåtas göra det.
Jag brukar se mig som en person man kan lita på och luta sig mot.
Någon som är stark, trygg och ställer upp för dem jag älskar.
Jag är bestämd i att så är fallet.
Problemet är snarare att jag är sådan mot 'fel' personer.
Jag är fast i en loop där jag bara intresserar mig för saker och individer som inte är värda min tid.
Jag försakar fina människor som faktiskt försöker söka min uppmärksamhet.
Det är som något sjukt självhat där jag behandlar dem som vill mig väl illa och för att istället jaga skräp.
Det är nog därför jag så ofta flyr. Jag flyr platser, umgängen och tillfällen.
Jag vill så gärna kunna börja om på något sätt. Men vart jag än startar på nytt så kvarstår problemet; mig själv.
Drömmarna var enklare att jaga då jag inte var klar med vad dom var.
Det var enklare att inbilla mig själv att jag behöver ny mark, ny plats, ett nytt liv.
Det var lättare att vara oviss i hopplösheten än övertygad om den.
För här på gator av dunkelt basljud ifrån krogen nedanför finns inget hopp.
Här bland solariebränna, biceps och helgfylla syns inga drömmar.
Mörkret är det samma men bruset är nytt.
Det sägs att livet ska fyllas av glädje. Det sägs att det kan vara sorgligt men samtidigt vackert. Det känns inte så vackert. Till ljudet av denna dämpade bas känns livet bara fult. För även när den tystnat och lögnerna skingrats vad finns då kvar? En tung tystnad. En tung mättnad av att aldrig förvänta sig något av livet.
Vissa dagar finns förståelsen där. Förståelsen över att dagar är till för att levas. Jobb till för att jobbas och dryck till för att drickas. Förståelsen för att på andra sidan dessa dagar så kommer det säkert en förklaring, det måste det väl göra? För jag ser ju på er omkring mig att ni klarade av det. Ni hittade ju den där saken till slut.
Men jag har levt många liv. Långa liv. Förståelsen blir mer och mer ofrekvent. Hopplösheten mer påtaglig.