Det händer att jag måste återvända hit för att bevisa för mig själv att jag kan och att jag fortfarande gillar ord.
Ibland får jag frågan om varför jag är så osäker, varför jag inte har någon tro på mig själv. I vanliga fall brukar jag vifta bort det med att jag inte alls har dåligt själförtroende eller så, tvärtom. Men jag har den senaste tiden funderat lite på det där och som jag ser det så är det lite självinsikt VS självförtroende och jag har alltid sagt mig själv ha mycket god självinsikt. För att förtydliga med ett exempel:
Jag är inne i en period då jag tagit självexponering i fotoform till en ny nivå. Detta river inte direkt applåder i alla lokaler men det är en punkt jag inte orkar granska just nu. Ne, det de handlar om har inte med något dåligt självförtroende att göra, att jag genom dessa bilder försöker reparera min egen självbild genom andras komplimanger, nej nej. Det enda de betyder är att jag just nu är jag medveten om att jag är snygg. Jag lägger ner timmar på att vara det och vetskapen om det kan säkert påverka mitt "swag" som också bidrar attraktivitet.
Denna självbild har förstås en baksida. Jag vet om när jag inte är allt det där, såväl utsida som trasig insida.
Svårare än så är det faktiskt inte.
En av de första gånger jag märkt att min inbillade ambition krockat med verkligheten var då min bror började vinna över mig i tv-spel. På den tiden gick jag från att vara den virituella spelplanens herre på täppan till den som fick hota brorsan med nedbrottning om han inte slutade döda mina krabber. Detta är ju såklart cementerat och accepterat i mitt medvetande nu, och detta går att applicera på fler kategorier så som sport, bevandring inom film, musik. Men jag har aldrig tvivlat på att jag är högambitiös. Jag har aldrig tvivlat på att när jag väl bestämmer mig för något så klarar jag det och jag klarar det väldigt bra. Förutom när jag ska leva upp till denna  bild jag har av mig själv i ögonen hos någon jag beundrar och eftersträvar. Detta har alltid varit ett problem för mig och jag har alltid vetat om det, så i dessa fall har jag haft fruktansvärt dåligt självförtroende vilket självklart är beklagligt men också intressant. Det blir liksom 2 olika extremer i mig själv som båda är aktiva fast vid olika tillfällen, olika platser, omgivningar, personer.
Kanske är det lika bra. Kanske är det de jag behöver för att hålla mig själv flytande. För vad händer om jag någon dag finner det och allting bara börjar om. Än så länge har jag ju något att skylla på. "Får jag bara det där eller det eller det då, DÅ kommer allting bli bättre. DÅ kommer allt lösa sig." Hopp är illusionen av att det finns något vackert efter allt lidande och slit. Vill jag ens veta att det är just det, en illusion?
Jag lyssnade häromdagen på något eller snarare någon som jag alltid identifierat mig starkt med; Filip Hammar. Hans ord finns att lyssna här: http://www.filipochfredrik.com/podcast-arkiv/#/2012/06/om-filip-hammar/id/4164/
och jag tänker egentligen inte dra någon rant om varför jag känner så starkt för honom och hans person då jag misstänker att jag behandlar honom precis som människor behandlar musik, alltså att intrycken och påverkan är ytterst personlig och att vi tolkar saker som vi vill för att kunna placera in dem i våra egna liv. Kanske är det så, men jag tror och hoppas att det inte är de.
Kanske är det bäst att jag spyr ur mig så mycket som möjligt nu när jag ändå är här. Emellan allt konstanta instagramande och vedervärdiga facebookuppdaterande har jag ingen aning om hur jag skulle palla klämma in kontinuerligt bloggande, oh snap.
Det som skrämt mig lite de senaste dagarna är den stundande hösten. Jag vet vad höst brukar göra med mig och det är först i år som jag egentligen försökt förbereda mig med att bunkra upp mitt försvar. Jag kan nästan se det redan nu där stora ord av uppror rungar på små, små datorer som ingen jävel hör och vem vill höra det? Här finns inte utrymme för någon annan. Här finns bara utrymme för drömmar som dröms om stränder, pengar, härliga liv där frågan: "kul i lördags eller?" aldrig existerat och aldrig fått finnas för i drömmarna är allt bara fint. En kort stund av fint som bara låter sig avnjutas. Uppvaknandet säger vi inget om. Då himlen skiftar färg och löven faller ner. Då tiden står still men dagarna går och det enda vi tillåts göra det är att drömma. Det enda vi tillåts göra under den grå himlen det är att låta tiden gå och drömma. Tiden går och vi drömmer. Höst, vinter, vår, sen sommar, där lever vi drömmen. Om vi inte jobbar förstås. Godnatt.
Det händer att jag måste återvända hit för att bevisa för mig själv att jag kan och att jag fortfarande gillar ord.

Ibland får jag frågan om varför jag är så osäker, varför jag inte har någon tro på mig själv. I vanliga fall brukar jag vifta bort det med att jag inte alls har dåligt själförtroende eller så, tvärtom. Men jag har den senaste tiden funderat lite på det där och som jag ser det så är det lite självinsikt VS självförtroende och jag har alltid sagt mig själv ha mycket god självinsikt. För att förtydliga med ett exempel:
Jag är inne i en period då jag tagit självexponering i fotoform till en ny nivå. Detta river inte direkt applåder i alla lokaler men det är en punkt jag inte orkar granska just nu. Ne, det de handlar om har inte med något dåligt självförtroende att göra, att jag genom dessa bilder försöker reparera min egen självbild genom andras komplimanger, nej nej. Det enda de betyder är att jag just nu är jag medveten om att jag är snygg. Jag lägger ner timmar på att vara det och vetskapen om det kan säkert påverka mitt "swag" som också bidrar attraktivitet.
Denna självbild har förstås en baksida. Jag vet om när jag inte är allt det där, såväl utsida som trasig insida.
Svårare än så är det faktiskt inte.

En av de första gånger jag märkt att min inbillade ambition krockat med verkligheten var då min bror började vinna över mig i tv-spel. På den tiden gick jag från att vara den virituella spelplanens herre på täppan till den som fick hota brorsan med nedbrottning om han inte slutade döda mina krabber. Detta är ju såklart cementerat och accepterat i mitt medvetande nu, och detta går att applicera på fler kategorier så som sport, bevandring inom film, musik. Men jag har aldrig tvivlat på att jag är högambitiös. Jag har aldrig tvivlat på att när jag väl bestämmer mig för något så klarar jag det och jag klarar det väldigt bra. Förutom när jag ska leva upp till denna  bild jag har av mig själv i ögonen hos någon jag beundrar och eftersträvar. Detta har alltid varit ett problem för mig och jag har alltid vetat om det, så i dessa fall har jag haft fruktansvärt dåligt självförtroende vilket självklart är beklagligt men också intressant. Det blir liksom 2 olika extremer i mig själv som båda är aktiva fast vid olika tillfällen, olika platser, omgivningar, personer.

Kanske är det lika bra. Kanske är det de jag behöver för att hålla mig själv flytande. För vad händer om jag någon dag finner det och allting bara börjar om. Än så länge har jag ju något att skylla på. "Får jag bara det där eller det eller det då, DÅ kommer allting bli bättre. DÅ kommer allt lösa sig." Hopp är illusionen av att det finns något vackert efter allt lidande och slit. Vill jag ens veta att det är just det, en illusion?

Jag lyssnade häromdagen på något eller snarare någon som jag alltid identifierat mig starkt med; Filip Hammar. Hans ord finns att lyssna här: http://www.filipochfredrik.com/podcast-arkiv/#/2012/06/om-filip-hammar/id/4164/
och jag tänker egentligen inte dra någon rant om varför jag känner så starkt för honom och hans person då jag misstänker att jag behandlar honom precis som människor behandlar musik, alltså att intrycken och påverkan är ytterst personlig och att vi tolkar saker som vi vill för att kunna placera in dem i våra egna liv. Kanske är det så, men jag tror och hoppas att det inte är de.

Kanske är det bäst att jag spyr ur mig så mycket som möjligt nu när jag ändå är här. Emellan allt konstanta instagramande och vedervärdiga facebookuppdaterande har jag ingen aning om hur jag skulle palla klämma in kontinuerligt bloggande, oh snap.


Det som skrämt mig lite de senaste dagarna är den stundande hösten. Jag vet vad höst brukar göra med mig och det är först i år som jag egentligen försökt förbereda mig med att bunkra upp mitt försvar. Jag kan nästan se det redan nu där stora ord av uppror rungar på små, små datorer som ingen jävel hör och vem vill höra det? Här finns inte utrymme för någon annan. Här finns bara utrymme för drömmar som dröms om stränder, pengar, härliga liv där frågan: "kul i lördags eller?" aldrig existerat och aldrig fått finnas för i drömmarna är allt bara fint. En kort stund av fint som bara låter sig avnjutas. Uppvaknandet säger vi inget om. Då himlen skiftar färg och löven faller ner. Då tiden står still men dagarna går och det enda vi tillåts göra det är att drömma. Det enda vi tillåts göra under den grå himlen det är att låta tiden gå och drömma. Tiden går och vi drömmer. Höst, vinter, vår, sen sommar, där lever vi drömmen. Om vi inte jobbar förstås. Godnatt.

Nothing good out there wont be old.

Allmänt 3 kommentarer
Det händer att jag måste återvända hit för att bevisa för mig själv att jag kan och att jag fortfarande gillar ord.
Ibland får jag frågan om varför jag är så osäker, varför jag inte har någon tro på mig själv. I vanliga fall brukar jag vifta bort det med att jag inte alls har dåligt själförtroende eller så, tvärtom. Men jag har den senaste tiden funderat lite på det där och som jag ser det så är det lite självinsikt VS självförtroende och jag har alltid sagt mig själv ha mycket god självinsikt. För att förtydliga med ett exempel:
Jag är inne i en period då jag tagit självexponering i fotoform till en ny nivå. Detta river inte direkt applåder i alla lokaler men det är en punkt jag inte orkar granska just nu. Ne, det de handlar om har inte med något dåligt självförtroende att göra, att jag genom dessa bilder försöker reparera min egen självbild genom andras komplimanger, nej nej. Det enda de betyder är att jag just nu är jag medveten om att jag är snygg. Jag lägger ner timmar på att vara det och vetskapen om det kan säkert påverka mitt "swag" som också bidrar attraktivitet.
Denna självbild har förstås en baksida. Jag vet om när jag inte är allt det där, såväl utsida som trasig insida.
Svårare än så är det faktiskt inte.
En av de första gånger jag märkt att min inbillade ambition krockat med verkligheten var då min bror började vinna över mig i tv-spel. På den tiden gick jag från att vara den virituella spelplanens herre på täppan till den som fick hota brorsan med nedbrottning om han inte slutade döda mina krabber. Detta är ju såklart cementerat och accepterat i mitt medvetande nu, och detta går att applicera på fler kategorier så som sport, bevandring inom film, musik. Men jag har aldrig tvivlat på att jag är högambitiös. Jag har aldrig tvivlat på att när jag väl bestämmer mig för något så klarar jag det och jag klarar det väldigt bra. Förutom när jag ska leva upp till denna  bild jag har av mig själv i ögonen hos någon jag beundrar och eftersträvar. Detta har alltid varit ett problem för mig och jag har alltid vetat om det, så i dessa fall har jag haft fruktansvärt dåligt självförtroende vilket självklart är beklagligt men också intressant. Det blir liksom 2 olika extremer i mig själv som båda är aktiva fast vid olika tillfällen, olika platser, omgivningar, personer.
Kanske är det lika bra. Kanske är det de jag behöver för att hålla mig själv flytande. För vad händer om jag någon dag finner det och allting bara börjar om. Än så länge har jag ju något att skylla på. "Får jag bara det där eller det eller det då, DÅ kommer allting bli bättre. DÅ kommer allt lösa sig." Hopp är illusionen av att det finns något vackert efter allt lidande och slit. Vill jag ens veta att det är just det, en illusion?
Jag lyssnade häromdagen på något eller snarare någon som jag alltid identifierat mig starkt med; Filip Hammar. Hans ord finns att lyssna här: http://www.filipochfredrik.com/podcast-arkiv/#/2012/06/om-filip-hammar/id/4164/
och jag tänker egentligen inte dra någon rant om varför jag känner så starkt för honom och hans person då jag misstänker att jag behandlar honom precis som människor behandlar musik, alltså att intrycken och påverkan är ytterst personlig och att vi tolkar saker som vi vill för att kunna placera in dem i våra egna liv. Kanske är det så, men jag tror och hoppas att det inte är de.
Kanske är det bäst att jag spyr ur mig så mycket som möjligt nu när jag ändå är här. Emellan allt konstanta instagramande och vedervärdiga facebookuppdaterande har jag ingen aning om hur jag skulle palla klämma in kontinuerligt bloggande, oh snap.
Det som skrämt mig lite de senaste dagarna är den stundande hösten. Jag vet vad höst brukar göra med mig och det är först i år som jag egentligen försökt förbereda mig med att bunkra upp mitt försvar. Jag kan nästan se det redan nu där stora ord av uppror rungar på små, små datorer som ingen jävel hör och vem vill höra det? Här finns inte utrymme för någon annan. Här finns bara utrymme för drömmar som dröms om stränder, pengar, härliga liv där frågan: "kul i lördags eller?" aldrig existerat och aldrig fått finnas för i drömmarna är allt bara fint. En kort stund av fint som bara låter sig avnjutas. Uppvaknandet säger vi inget om. Då himlen skiftar färg och löven faller ner. Då tiden står still men dagarna går och det enda vi tillåts göra det är att drömma. Det enda vi tillåts göra under den grå himlen det är att låta tiden gå och drömma. Tiden går och vi drömmer. Höst, vinter, vår, sen sommar, där lever vi drömmen. Om vi inte jobbar förstås. Godnatt.
Det händer att jag måste återvända hit för att bevisa för mig själv att jag kan och att jag fortfarande gillar ord.

Ibland får jag frågan om varför jag är så osäker, varför jag inte har någon tro på mig själv. I vanliga fall brukar jag vifta bort det med att jag inte alls har dåligt själförtroende eller så, tvärtom. Men jag har den senaste tiden funderat lite på det där och som jag ser det så är det lite självinsikt VS självförtroende och jag har alltid sagt mig själv ha mycket god självinsikt. För att förtydliga med ett exempel:
Jag är inne i en period då jag tagit självexponering i fotoform till en ny nivå. Detta river inte direkt applåder i alla lokaler men det är en punkt jag inte orkar granska just nu. Ne, det de handlar om har inte med något dåligt självförtroende att göra, att jag genom dessa bilder försöker reparera min egen självbild genom andras komplimanger, nej nej. Det enda de betyder är att jag just nu är jag medveten om att jag är snygg. Jag lägger ner timmar på att vara det och vetskapen om det kan säkert påverka mitt "swag" som också bidrar attraktivitet.
Denna självbild har förstås en baksida. Jag vet om när jag inte är allt det där, såväl utsida som trasig insida.
Svårare än så är det faktiskt inte.

En av de första gånger jag märkt att min inbillade ambition krockat med verkligheten var då min bror började vinna över mig i tv-spel. På den tiden gick jag från att vara den virituella spelplanens herre på täppan till den som fick hota brorsan med nedbrottning om han inte slutade döda mina krabber. Detta är ju såklart cementerat och accepterat i mitt medvetande nu, och detta går att applicera på fler kategorier så som sport, bevandring inom film, musik. Men jag har aldrig tvivlat på att jag är högambitiös. Jag har aldrig tvivlat på att när jag väl bestämmer mig för något så klarar jag det och jag klarar det väldigt bra. Förutom när jag ska leva upp till denna  bild jag har av mig själv i ögonen hos någon jag beundrar och eftersträvar. Detta har alltid varit ett problem för mig och jag har alltid vetat om det, så i dessa fall har jag haft fruktansvärt dåligt självförtroende vilket självklart är beklagligt men också intressant. Det blir liksom 2 olika extremer i mig själv som båda är aktiva fast vid olika tillfällen, olika platser, omgivningar, personer.

Kanske är det lika bra. Kanske är det de jag behöver för att hålla mig själv flytande. För vad händer om jag någon dag finner det och allting bara börjar om. Än så länge har jag ju något att skylla på. "Får jag bara det där eller det eller det då, DÅ kommer allting bli bättre. DÅ kommer allt lösa sig." Hopp är illusionen av att det finns något vackert efter allt lidande och slit. Vill jag ens veta att det är just det, en illusion?

Jag lyssnade häromdagen på något eller snarare någon som jag alltid identifierat mig starkt med; Filip Hammar. Hans ord finns att lyssna här: http://www.filipochfredrik.com/podcast-arkiv/#/2012/06/om-filip-hammar/id/4164/
och jag tänker egentligen inte dra någon rant om varför jag känner så starkt för honom och hans person då jag misstänker att jag behandlar honom precis som människor behandlar musik, alltså att intrycken och påverkan är ytterst personlig och att vi tolkar saker som vi vill för att kunna placera in dem i våra egna liv. Kanske är det så, men jag tror och hoppas att det inte är de.

Kanske är det bäst att jag spyr ur mig så mycket som möjligt nu när jag ändå är här. Emellan allt konstanta instagramande och vedervärdiga facebookuppdaterande har jag ingen aning om hur jag skulle palla klämma in kontinuerligt bloggande, oh snap.


Det som skrämt mig lite de senaste dagarna är den stundande hösten. Jag vet vad höst brukar göra med mig och det är först i år som jag egentligen försökt förbereda mig med att bunkra upp mitt försvar. Jag kan nästan se det redan nu där stora ord av uppror rungar på små, små datorer som ingen jävel hör och vem vill höra det? Här finns inte utrymme för någon annan. Här finns bara utrymme för drömmar som dröms om stränder, pengar, härliga liv där frågan: "kul i lördags eller?" aldrig existerat och aldrig fått finnas för i drömmarna är allt bara fint. En kort stund av fint som bara låter sig avnjutas. Uppvaknandet säger vi inget om. Då himlen skiftar färg och löven faller ner. Då tiden står still men dagarna går och det enda vi tillåts göra det är att drömma. Det enda vi tillåts göra under den grå himlen det är att låta tiden gå och drömma. Tiden går och vi drömmer. Höst, vinter, vår, sen sommar, där lever vi drömmen. Om vi inte jobbar förstås. Godnatt.