Då det kastas ljus på faktumet att jag besitter så lite, så liten. Då det bevisas att inget fint finns här, inget fint i mitt liv. Sann kärlek, skönhet, poesi, kunskap, värde, är sidor som aldrig har kunnat förknippas med mig. Så när jag nu sitter här inför ljudet av sann talang och djup så kan jag inte hjälpa att känna mig otillräcklig, tom, jag kan inte hjälpa att känna mig värdelös.
Jag kommer från en trasig familj som inte ens när den var hel kunnat mätta min giriga hunger. Eller var det inte hunger? Kanske var det faktiskt så att vi, ni, alltid var otillräckliga? Vad än det förflutna säger så har det format mig till en cynisk, arg, ensam individ. Visst får jag infall som ibland säger mig att det finns ambition, att det finns potential. Men sedan är det bara mörker och hopplöshet. En hopplöshet som jag ofta inbillar mig själv har kommit ur denna smutsiga livsstil men som egentligen vilat runt mig sedan länge.
Jag säger ofta till mig själv att det är ett småstadssyndrom. Att vara stationär på en och samma plats är synonymt med att inte utvecklas. Kanske har jag rätt men har jag verkligen kännt annorlunda på andra platser? Inte vad jag kan minnas.
Frustrationen på jobbet växer i takt med högen av tvätt. Det krävs distraktioner för att hålla sig flytande. Detta just nu i form av otaliga mängder film och serier. Alla medel som finns för att stänga av hjärnan. Alla medel som finns för att lyckas blunda. Jag har blivit av med en familj, mitt hopp och min förmåga att inbilla mig själv framtidsvision, därför ser jag på film, därför kan jag nämna varenda avsnitt av South Park's nu 14 åriga levnadstid. Även om jag ofta skriver i desperation så klappar jag mig själv lite på ryggen för att jag anser det begåvat att kunna se dessa brister. Detta trots att jag är väl medveten om att så inte alls är fallet, to the contrary, det är vidrigt.
Det är nu i ett lite för varmt sovrum med en alldeles för högljudd mygga i mitt tak som jag nu somnar ifrån en alldeles vanlig söndag, i en alldeles vanlig vecka, i en alldeles vanlig start på hösten. Jag mår illa av min cynism men can you really blame me?
Tack Stefan för grym musik:
Wooden Heart
Allmänt 2 kommentarerDå det kastas ljus på faktumet att jag besitter så lite, så liten. Då det bevisas att inget fint finns här, inget fint i mitt liv. Sann kärlek, skönhet, poesi, kunskap, värde, är sidor som aldrig har kunnat förknippas med mig. Så när jag nu sitter här inför ljudet av sann talang och djup så kan jag inte hjälpa att känna mig otillräcklig, tom, jag kan inte hjälpa att känna mig värdelös.
Jag kommer från en trasig familj som inte ens när den var hel kunnat mätta min giriga hunger. Eller var det inte hunger? Kanske var det faktiskt så att vi, ni, alltid var otillräckliga? Vad än det förflutna säger så har det format mig till en cynisk, arg, ensam individ. Visst får jag infall som ibland säger mig att det finns ambition, att det finns potential. Men sedan är det bara mörker och hopplöshet. En hopplöshet som jag ofta inbillar mig själv har kommit ur denna smutsiga livsstil men som egentligen vilat runt mig sedan länge.
Jag säger ofta till mig själv att det är ett småstadssyndrom. Att vara stationär på en och samma plats är synonymt med att inte utvecklas. Kanske har jag rätt men har jag verkligen kännt annorlunda på andra platser? Inte vad jag kan minnas.
Frustrationen på jobbet växer i takt med högen av tvätt. Det krävs distraktioner för att hålla sig flytande. Detta just nu i form av otaliga mängder film och serier. Alla medel som finns för att stänga av hjärnan. Alla medel som finns för att lyckas blunda. Jag har blivit av med en familj, mitt hopp och min förmåga att inbilla mig själv framtidsvision, därför ser jag på film, därför kan jag nämna varenda avsnitt av South Park's nu 14 åriga levnadstid. Även om jag ofta skriver i desperation så klappar jag mig själv lite på ryggen för att jag anser det begåvat att kunna se dessa brister. Detta trots att jag är väl medveten om att så inte alls är fallet, to the contrary, det är vidrigt.
Det är nu i ett lite för varmt sovrum med en alldeles för högljudd mygga i mitt tak som jag nu somnar ifrån en alldeles vanlig söndag, i en alldeles vanlig vecka, i en alldeles vanlig start på hösten. Jag mår illa av min cynism men can you really blame me?
Tack Stefan för grym musik: