Om någon kritiserar ditt land, din religion eller din sport så kommer du alltid att göra de du kan för att försvara de.
Så länge det är något som du är bra på eller något du varit med om så är det oftast också värt mödan att få folk att förstå hur mycket det givit dig, hur tufft det varit eller kanske bara hur mycket hellre dom förmodligen skulle vilja ha det.
Om någon skulle säga att Töreboda är helvetet på jorden så skulle jag hänvisa till alla underbara polare jag har här.
Om någon skulle säga att hundar är äckliga och dumma så skulle jag säga att de har mer kärlek än någon människa någonsin skulle kunna ha.
Om någon skulle säga att min pappa var en jävla idiot så skulle jag säga att han är den bästa farsan i världen.
Men hur bra stämmer egentligen allt detta som vi så passionerat ordar för?
Kanske stämmer det men vet vi de säkert?
Jag tror snarare att vi blint slår oss trötta bara för att inte bli nedvärderade.
För att inte ses som någon mindre eller svagare eller sämre än någon annan.
Självklart gäller inte denna regeln alla tillfällen eller alla människor men det är ett mycket vanligt fenomen.
Det är slutet på juli och snart har hela min svenska sommar regnat bort.
Just nu skimrar solen genom de stora björkarna på grannens trädgård.
Det ser faktiskt nästan sommar ut.
Det ser faktiskt nästan magiskt ut.
De är sista semester veckan för många av mina vänner och jag känner också av ångesten det för med sig. Jag är nog inte lika bitter över det som dom är men jag känner det fortfarande.
En semester är över.
En sommar är över.
Att man alltid tänker på allt de man borde gjort och sett.
Det kommer alltid vara något nostalgiskt med sommar.
De finns nog inget som väcker barndomsminnen så som en tidig sommarmorgon.
Eller ett dopp i natten.
Eller en mopedtur längs kanalen.
Visst var allt bättre då?
Eller?
Visst kan jag sakna att köra moppe till Lyrestad för att dricka 3,5or.
Och visst kan man sakna spänningen över det där smset som piper till från hon den där bruden man raggade på.
Men överlag får jag nog egentligen säga att nu är det bäst.
Trots regn.
Trots dålig dygnsrytm.
Trots förlorade vänner och gamla ligg och skrotade mopeder och ensamma mammor och varma datarum och mobiler utan sms så är det nog ändå bäst just nu.
Klockan springer.
Godnatt.
"I don`t believe in ghosts but they still scare me."
Du gamla, du fria.
Allmänt 4 kommentarerOm någon kritiserar ditt land, din religion eller din sport så kommer du alltid att göra de du kan för att försvara de.
Så länge det är något som du är bra på eller något du varit med om så är det oftast också värt mödan att få folk att förstå hur mycket det givit dig, hur tufft det varit eller kanske bara hur mycket hellre dom förmodligen skulle vilja ha det.
Om någon skulle säga att Töreboda är helvetet på jorden så skulle jag hänvisa till alla underbara polare jag har här.
Om någon skulle säga att hundar är äckliga och dumma så skulle jag säga att de har mer kärlek än någon människa någonsin skulle kunna ha.
Om någon skulle säga att min pappa var en jävla idiot så skulle jag säga att han är den bästa farsan i världen.
Men hur bra stämmer egentligen allt detta som vi så passionerat ordar för?
Kanske stämmer det men vet vi de säkert?
Jag tror snarare att vi blint slår oss trötta bara för att inte bli nedvärderade.
För att inte ses som någon mindre eller svagare eller sämre än någon annan.
Självklart gäller inte denna regeln alla tillfällen eller alla människor men det är ett mycket vanligt fenomen.
Det är slutet på juli och snart har hela min svenska sommar regnat bort.
Just nu skimrar solen genom de stora björkarna på grannens trädgård.
Det ser faktiskt nästan sommar ut.
Det ser faktiskt nästan magiskt ut.
De är sista semester veckan för många av mina vänner och jag känner också av ångesten det för med sig. Jag är nog inte lika bitter över det som dom är men jag känner det fortfarande.
En semester är över.
En sommar är över.
Att man alltid tänker på allt de man borde gjort och sett.
Det kommer alltid vara något nostalgiskt med sommar.
De finns nog inget som väcker barndomsminnen så som en tidig sommarmorgon.
Eller ett dopp i natten.
Eller en mopedtur längs kanalen.
Visst var allt bättre då?
Eller?
Visst kan jag sakna att köra moppe till Lyrestad för att dricka 3,5or.
Och visst kan man sakna spänningen över det där smset som piper till från hon den där bruden man raggade på.
Men överlag får jag nog egentligen säga att nu är det bäst.
Trots regn.
Trots dålig dygnsrytm.
Trots förlorade vänner och gamla ligg och skrotade mopeder och ensamma mammor och varma datarum och mobiler utan sms så är det nog ändå bäst just nu.
Klockan springer.
Godnatt.
"I don`t believe in ghosts but they still scare me."