Det som får mig att vilja hålla på med det här skrivandet är nog främst känslan jag har att det är något jag en dag skulle kunna göra bra. Inte alltid men ofta så kan jag skriva rader om mig själv, då inte om mina upplevelser och erfarenheter utan bara ganska smala saker som hur jag ser mitt eget beteende å iom det även hur jag själv och folk omkring mig påverkas av den jag är.
Jag tror nog även att detta är något jag skulle fixa hyfsat om de vore något lite mer substantiellt som stod på tapeten.

Jag råkade fastna framför sändningen av Summerburst i lördags och en form av obehag rann över mig. Jag blev äcklad. Men när jag försökte pinpointa vart de kom ifrån så kammade jag noll. Visst var publikens attribut till största del märkbart tydliga i form av fräsiga frillor och trendiga kläder men varför har jag mandat att se ner på något sådant? Ne det var tvunget att bero på något annat. Kanske var det musiken? Ne de kan det inte vara, jag kan ju själv powerwalka nedför gatan med någon sur jävla Avicii dänga penetrerandes i lurarna. Då tror jag att jag kom på de, eller ja, jag kom delvis på det men slutförde väl egentligen analysen i skrivande stund. Det hade ingenting med hårsprays creampieade 18 åringar att göra utan det var bara min egna trötta osäkerhet som spökade. Mina egna småsinta skönhetsfläckar där jag är den som alltid gör rätt, alltid har rätt åsikt och i den omgivning jag inte trivs i där ska ingen trivas. De var min egen rädsla för folksamlingar, konfrontationer och sviktande självbild som gjorde allt för att få mig själv att tycka att "jag är fan i mig bättre än det där", men självklart är det inte så.

Nog om det.

Jag tänkte på det häromdagen, att jag blivit ett facebookmonster.
Oförklarliga uppdateringar som skriker om uppmärksamhet, bildpubliceringar och provocerande kommentarer. Jag inser det patetiska i att ha en så klar syn över sin egen ensamhet men jag skyddar mig bakom de olika anledningarna till att det skulle kunna vara så. Ensamhet gestaltas ofta i extrem självprojektering, vad detta faktiskt innebär är jag inte säker på ännu. Min ensamhet är ju faktiskt inte ofrivillig, den är självskapad, så vad betyder det? Många gånger kan jag lika gärna va utan människor i min omgivning men jag tror nog detta mer beror på att det gått så långt som de gått. Jag tror mig ha alienerat mig själv genom självgodhet och faktumet att jag säkert låter "too much" när jag skriver. Detta tror jag stämmer då jag tänker på mina "gamla" vänner. Den ömsesidiga respekt är ganska uppenbart bortblåst förmodligen mycket på grund av att jag inte klarar av den råa och många gånger krassa attityd som råder. Jag märkte att jag snabbt tappade mark där i ungefär samma veva som jag lärde mig att de faktiskt inte är så dumt att ge en kompis en komplimang till exempel. Detta betyder inte att jag inte saknar att vara en del av den gemenskapen.

I vanlig ordning finner jag det lätt att kaskadspy vägg efter vägg med skit om mig själv på denna sida.
Det som uppmuntrar och stimulerar mig är den ändå stora massa läsare som rullar förbi var gång dessa rader krystas ut. Tack, tror jag.

Innan jag åkte hem från Manila så lovade jag mig själv att ställa högre krav på min omgivning och avlägsna mig själv ifrån element som jag på något sätt anser under min värdighet om man nu kan använda det vidriga uttrycket. Detta har jag inte lyckats med, tvärtom. Jag inser den "alla över en kam" bild som jag målar upp här men det är inte min mening. Jag anser det nog vara applicerbart på min förmåga att söka det jag inte kan få, no matter vad som står på andra sidan. Jag ställer inga krav på det jag råkar fastna för, där är de anything goes. Men nu får det vara slut på det. Jag skrämmer ofta mig själv då jag inser hur lätt jag har att ändra min person, iaf i vissa aspekter, inte inom detta. Men nu är jag ny igen, ny och stark och jag vet mitt värde hur obscent det än må låta. Jag vet mitt eftertraktsamhetsindex so to speak, jag är bra på jävligt mycket, jag är inte den som jagar. Först ska jag bara härifrån, igen.

And when it got too heavy, I put my burdens aside

Allmänt En kommentar
Det som får mig att vilja hålla på med det här skrivandet är nog främst känslan jag har att det är något jag en dag skulle kunna göra bra. Inte alltid men ofta så kan jag skriva rader om mig själv, då inte om mina upplevelser och erfarenheter utan bara ganska smala saker som hur jag ser mitt eget beteende å iom det även hur jag själv och folk omkring mig påverkas av den jag är.
Jag tror nog även att detta är något jag skulle fixa hyfsat om de vore något lite mer substantiellt som stod på tapeten.

Jag råkade fastna framför sändningen av Summerburst i lördags och en form av obehag rann över mig. Jag blev äcklad. Men när jag försökte pinpointa vart de kom ifrån så kammade jag noll. Visst var publikens attribut till största del märkbart tydliga i form av fräsiga frillor och trendiga kläder men varför har jag mandat att se ner på något sådant? Ne det var tvunget att bero på något annat. Kanske var det musiken? Ne de kan det inte vara, jag kan ju själv powerwalka nedför gatan med någon sur jävla Avicii dänga penetrerandes i lurarna. Då tror jag att jag kom på de, eller ja, jag kom delvis på det men slutförde väl egentligen analysen i skrivande stund. Det hade ingenting med hårsprays creampieade 18 åringar att göra utan det var bara min egna trötta osäkerhet som spökade. Mina egna småsinta skönhetsfläckar där jag är den som alltid gör rätt, alltid har rätt åsikt och i den omgivning jag inte trivs i där ska ingen trivas. De var min egen rädsla för folksamlingar, konfrontationer och sviktande självbild som gjorde allt för att få mig själv att tycka att "jag är fan i mig bättre än det där", men självklart är det inte så.

Nog om det.

Jag tänkte på det häromdagen, att jag blivit ett facebookmonster.
Oförklarliga uppdateringar som skriker om uppmärksamhet, bildpubliceringar och provocerande kommentarer. Jag inser det patetiska i att ha en så klar syn över sin egen ensamhet men jag skyddar mig bakom de olika anledningarna till att det skulle kunna vara så. Ensamhet gestaltas ofta i extrem självprojektering, vad detta faktiskt innebär är jag inte säker på ännu. Min ensamhet är ju faktiskt inte ofrivillig, den är självskapad, så vad betyder det? Många gånger kan jag lika gärna va utan människor i min omgivning men jag tror nog detta mer beror på att det gått så långt som de gått. Jag tror mig ha alienerat mig själv genom självgodhet och faktumet att jag säkert låter "too much" när jag skriver. Detta tror jag stämmer då jag tänker på mina "gamla" vänner. Den ömsesidiga respekt är ganska uppenbart bortblåst förmodligen mycket på grund av att jag inte klarar av den råa och många gånger krassa attityd som råder. Jag märkte att jag snabbt tappade mark där i ungefär samma veva som jag lärde mig att de faktiskt inte är så dumt att ge en kompis en komplimang till exempel. Detta betyder inte att jag inte saknar att vara en del av den gemenskapen.

I vanlig ordning finner jag det lätt att kaskadspy vägg efter vägg med skit om mig själv på denna sida.
Det som uppmuntrar och stimulerar mig är den ändå stora massa läsare som rullar förbi var gång dessa rader krystas ut. Tack, tror jag.

Innan jag åkte hem från Manila så lovade jag mig själv att ställa högre krav på min omgivning och avlägsna mig själv ifrån element som jag på något sätt anser under min värdighet om man nu kan använda det vidriga uttrycket. Detta har jag inte lyckats med, tvärtom. Jag inser den "alla över en kam" bild som jag målar upp här men det är inte min mening. Jag anser det nog vara applicerbart på min förmåga att söka det jag inte kan få, no matter vad som står på andra sidan. Jag ställer inga krav på det jag råkar fastna för, där är de anything goes. Men nu får det vara slut på det. Jag skrämmer ofta mig själv då jag inser hur lätt jag har att ändra min person, iaf i vissa aspekter, inte inom detta. Men nu är jag ny igen, ny och stark och jag vet mitt värde hur obscent det än må låta. Jag vet mitt eftertraktsamhetsindex so to speak, jag är bra på jävligt mycket, jag är inte den som jagar. Först ska jag bara härifrån, igen.