Är det när jag på dagen ofta efter träning lägger mig i soffan och undviker eftertanke och självgranskning och med det distraherar mig själv med tanken att allt inte är så dumt after all.
Är det när jag på fredag efter jobbet stänger av allting jag sagt till mig själv under veckan och istället slänger på en låt och dricker sprit?
Eller är det när jag ligger i sängen klockan 02:26 en söndagsnatt och säger till mig själv att nu får det räcka, något måste ändras?
Jag har egentligen alltid sagt till mig själv att de senare är det enda riktiga, det enda sanna. Men är det verkligen så? Kanske är det bättre att hjärndöda sig? Blunda?
Jag finner det svårt att balansera mellan alla dessa mina personligheter.
25 år. Hälften av 50. Fjärdedel av 100.
Efter att ha oföreberett kastats in i en arbetslös tillvaro i den närmsta framtiden så lyser ännu paniken med sin frånvaro. Jag har ingen plan, ingen idé och snart heller inga pengar men de enda jag egentligen kan tänka på är de människor jag går miste om. Denna plats, detta yrke och dessa människor var menat att vara tillfälliga, det är inte längre meningen. Det pubertala hat jag har för Mariestad som vidrig plats kvartstår men jag lärde mig att faktiskt tycka att jobbet var dåligt+ (ett bra betyg på min skala) och de vänner jag hittat att vara fantastiska.
Jag har haft fina vänner förr, jobb som varit dåligt+ förr, levt på platser som jag hatat förr, inga av dessa parter är längre i mitt liv.
Det är väldigt snart ett år sedan jag fyllde år senast. Mycket har hänt under det året. Jag har varit kär, slutat vara kär, planerat mitt liv, skrotat planen, planerat igen, snubblat över något annat och nu kastats in i en gammal bana. Å jag kan inte hjälpa att känna mig ännu ett år dummare än då. Jag kommer på mig själv med att försöka hävda mig, vara något, visa kunskaper jag har för ointresserade ögon. Jag har blivit något jag själv hatar, något jag alltid sagt mig själv inte vara.
Inte ens debatten lockar mig längre, passionen, kärleken eller hoppet. Jag känner egentligen för att bara vara - en känsla jag förut varit livrädd att känna försöker jag nu hålla fast vid. Men så kommer det inte bli. Om 6 dagar slutar min anställning på Logica, Mariestad och med den slutar även den här perioden. Jag vet mycket väl vad en sådan omväxling betyder, jag har varit där förr, men den här gången så har jag erfarenhet av hur det går till att byta liv. Visst kan jag ibland fantisera om att faktiskt bara glida med, låta saker som inte är perfekta eller ens bra bara vara. Ibland kan jag fantisera om att tillåta mig själv falla i vila ifrån hoppet om en framgångsrik framtid. Men det får inte vara så, det får inte vara jag.
Jag råkade fastna i något gammalt jag skrivit för ganska exakt 3 år sedan och jag kan inte hjälpa att känna mig så ofattbart kort gånget. Vad har jag samlat på mig? Visst finns de en del erfarenhet, kunskap, minnen, stunder och idéer nu som då saknats, men i detta precisa nu, vad finns som inte fanns då? Vad har jag vunnit "livskvalitémässigt" som jag inte hade då med? Nästan ingenting, ofattbart nära ingenting.
Orden löd:
"Jag känner en handfull killar som mer än gärna skulle vilja kunna se sig i spegeln och säga med rosslig stämma "There I was. All alone. Confused. Kneedeep in pointless pussy." Det skulle nog jag med. Jag har blivit kär i tv-serien "Californiacation" . Det får en att tänka på tider man levt livet. Då man svängt sig med damer och vin. Lyssnat på rock `n roll plattor nätterna i ända. Då man smakat en ljuv cigarr och njutit av en rökig whisky. Sånna tider som egentligen aldrig funnits. Men som man gärna inbillar sig varit. Tider som en grabb från ett litet rövhål i Västergötland mer än gärna får drömma och låtsas har varit.
En annan del av världen, eller är det ens det? Är det inte bara en Hollywood sång som vaggar mig in i ett slags vakuum där jag sitter i mitt biorum. Låten träffar alla toner och har helt rätt text. Den får mig att vilja tro på fantastiska liv. På fantastiska platser, vid fantastiska stränder, människor, pengar. Den får mig att verkligen känna hur jag egentligen skulle kunna vara en någonting. Fast som egentligen inte är någonting alls. Utan bara ett ingenting någon annanstans. Men det är inte med i texten. För detta är en sång som får en att drömma, inte av förtvivlan, utan av hopp.
Men för en grabb i ett rövhål i Västergötland verkar sången funka precis som den var menad att funka. Drömmar dröms i natten där de hör hemma. Uppvaknandet säger vi inget om. Då vi vaknar upp igen, under grå himmel. en bit in på hösten, en bit in på skolterminen eller arbetsveckan eller kanske bara en bit in på ett fortsatt liv i ett hus där tiden står stilla. Där mammor gråter, farsor inte hör hemma längre, lillebröder blir tonåringar och drömmar dröms i ett litet biorum på nybyggarevägen. Där ord av uppror rungar på små, små datorer. Som ingen jävel hör. Och varför ska dom höras? Det är lätt att drömma när det inte finns utrymme får någon egentlig lycka. Då gör vi oss bäst i att se tv-serier med vackra blondiner och vitsiga författare. Här får vi drömma."
Även jag är medveten om vilka vedervärdigt självcentrerade ord som fyller denna sida. Bryr jag mig? Jag brukar inbilla mig själv att jag inte gör det iaf.
Med gamla ord så kommer gammal musik:
We might die from medication but we sure killed all the pain
Allmänt En kommentarÄr det när jag på dagen ofta efter träning lägger mig i soffan och undviker eftertanke och självgranskning och med det distraherar mig själv med tanken att allt inte är så dumt after all.
Är det när jag på fredag efter jobbet stänger av allting jag sagt till mig själv under veckan och istället slänger på en låt och dricker sprit?
Eller är det när jag ligger i sängen klockan 02:26 en söndagsnatt och säger till mig själv att nu får det räcka, något måste ändras?
Jag har egentligen alltid sagt till mig själv att de senare är det enda riktiga, det enda sanna. Men är det verkligen så? Kanske är det bättre att hjärndöda sig? Blunda?
Jag finner det svårt att balansera mellan alla dessa mina personligheter.
25 år. Hälften av 50. Fjärdedel av 100.
Efter att ha oföreberett kastats in i en arbetslös tillvaro i den närmsta framtiden så lyser ännu paniken med sin frånvaro. Jag har ingen plan, ingen idé och snart heller inga pengar men de enda jag egentligen kan tänka på är de människor jag går miste om. Denna plats, detta yrke och dessa människor var menat att vara tillfälliga, det är inte längre meningen. Det pubertala hat jag har för Mariestad som vidrig plats kvartstår men jag lärde mig att faktiskt tycka att jobbet var dåligt+ (ett bra betyg på min skala) och de vänner jag hittat att vara fantastiska.
Jag har haft fina vänner förr, jobb som varit dåligt+ förr, levt på platser som jag hatat förr, inga av dessa parter är längre i mitt liv.
Det är väldigt snart ett år sedan jag fyllde år senast. Mycket har hänt under det året. Jag har varit kär, slutat vara kär, planerat mitt liv, skrotat planen, planerat igen, snubblat över något annat och nu kastats in i en gammal bana. Å jag kan inte hjälpa att känna mig ännu ett år dummare än då. Jag kommer på mig själv med att försöka hävda mig, vara något, visa kunskaper jag har för ointresserade ögon. Jag har blivit något jag själv hatar, något jag alltid sagt mig själv inte vara.
Inte ens debatten lockar mig längre, passionen, kärleken eller hoppet. Jag känner egentligen för att bara vara - en känsla jag förut varit livrädd att känna försöker jag nu hålla fast vid. Men så kommer det inte bli. Om 6 dagar slutar min anställning på Logica, Mariestad och med den slutar även den här perioden. Jag vet mycket väl vad en sådan omväxling betyder, jag har varit där förr, men den här gången så har jag erfarenhet av hur det går till att byta liv. Visst kan jag ibland fantisera om att faktiskt bara glida med, låta saker som inte är perfekta eller ens bra bara vara. Ibland kan jag fantisera om att tillåta mig själv falla i vila ifrån hoppet om en framgångsrik framtid. Men det får inte vara så, det får inte vara jag.
Jag råkade fastna i något gammalt jag skrivit för ganska exakt 3 år sedan och jag kan inte hjälpa att känna mig så ofattbart kort gånget. Vad har jag samlat på mig? Visst finns de en del erfarenhet, kunskap, minnen, stunder och idéer nu som då saknats, men i detta precisa nu, vad finns som inte fanns då? Vad har jag vunnit "livskvalitémässigt" som jag inte hade då med? Nästan ingenting, ofattbart nära ingenting.
Orden löd:
"Jag känner en handfull killar som mer än gärna skulle vilja kunna se sig i spegeln och säga med rosslig stämma "There I was. All alone. Confused. Kneedeep in pointless pussy." Det skulle nog jag med. Jag har blivit kär i tv-serien "Californiacation" . Det får en att tänka på tider man levt livet. Då man svängt sig med damer och vin. Lyssnat på rock `n roll plattor nätterna i ända. Då man smakat en ljuv cigarr och njutit av en rökig whisky. Sånna tider som egentligen aldrig funnits. Men som man gärna inbillar sig varit. Tider som en grabb från ett litet rövhål i Västergötland mer än gärna får drömma och låtsas har varit.
En annan del av världen, eller är det ens det? Är det inte bara en Hollywood sång som vaggar mig in i ett slags vakuum där jag sitter i mitt biorum. Låten träffar alla toner och har helt rätt text. Den får mig att vilja tro på fantastiska liv. På fantastiska platser, vid fantastiska stränder, människor, pengar. Den får mig att verkligen känna hur jag egentligen skulle kunna vara en någonting. Fast som egentligen inte är någonting alls. Utan bara ett ingenting någon annanstans. Men det är inte med i texten. För detta är en sång som får en att drömma, inte av förtvivlan, utan av hopp.
Men för en grabb i ett rövhål i Västergötland verkar sången funka precis som den var menad att funka. Drömmar dröms i natten där de hör hemma. Uppvaknandet säger vi inget om. Då vi vaknar upp igen, under grå himmel. en bit in på hösten, en bit in på skolterminen eller arbetsveckan eller kanske bara en bit in på ett fortsatt liv i ett hus där tiden står stilla. Där mammor gråter, farsor inte hör hemma längre, lillebröder blir tonåringar och drömmar dröms i ett litet biorum på nybyggarevägen. Där ord av uppror rungar på små, små datorer. Som ingen jävel hör. Och varför ska dom höras? Det är lätt att drömma när det inte finns utrymme får någon egentlig lycka. Då gör vi oss bäst i att se tv-serier med vackra blondiner och vitsiga författare. Här får vi drömma."
Även jag är medveten om vilka vedervärdigt självcentrerade ord som fyller denna sida. Bryr jag mig? Jag brukar inbilla mig själv att jag inte gör det iaf.
Med gamla ord så kommer gammal musik: