Jag minns första tiden då jag började förlika mig med tanken på att någon gång dö. Det var i början på 20 årsåldern. Då tankarna rann djupare och djupare till det att det inte kommer bli jobbigt att försvinna en dag. Det var då aldrig en sådan tanke att den skulle påskyndas utan snarare en förståelse i mig själv att det alltid kommer finnas en utväg. Jag tröstade mig länge med den tanken. Det hjälpte mig att omfamna livet.
Jag minns nu ganska exakt när det hoppet och den energin lämnade mig. Först såg jag det som en vanlig höstdepression, vinterseghet eller vårängslan. Det var fram tills nu, då jag står här några år senare, på andra sidan som jag insett att jag förändrats. Nästan som om tiden till slut gav upp på mig. Jag hade fått mina chanser. "Förvalta nu vad du har kvar." Om jag inte har något kvar då? Om jag aldrig haft det?
Det är komplext det där med ensamhet. Vid första anblick har vi hur mycket som helst, vi har vänner, familj, kärlekar och närastående. Men finns dem verkligen på riktigt? Jag tror snarare att det är något vi tröstar oss med. Man kanske låtsas att det är så, eller så vet man inte bättre då sanningen aldrig satts på prov. Jag är rädd att vi är långt många färre som har det än vi vågar tro. Rädsla, sorg och smärta är inte något som botas med ett "jag tänker på dig". Det botas inte av frågor om hur det är fatt, det botas inte av gåvor eller en stunds sällskap. Nu vet ju inte jag men jag tror att det kan botas genom att ge sitt fulla förtroende och kärlek till någon annan.
Vissa behöver mer än andra och de flesta är villiga att ge mindre än vad som krävs.
Jag åsyftar inte mig själv i dessa ord utan det är svaret jag kommit fram till efter en lång tids iaktagelse och begrundan.
En viss korrelation kan säkert finnas mellan det här och att jag alltid längtar iväg. Det var alltid enklare att fly bort än att behöva inse hur rå världen egentligen är. Det var alltid lättare att börja om än att lura mig själv till att världen är vacker. Mycket hade underlättats av att vara lite naiv istället för den cynism jag bär men då ser man inte sanningen. Vi är inte alla vackra människor med värde. Vi är inte alla unika, fina eller viktiga. Visst får vi lära oss att det är så men tänk efter, rent konkret vad är det som dikterar vårt värde? Hur mycket du kan ge, hur mycket kan du producera eller vilken spetskompetens har du? Däri ligger vårt värde. Du kanske presterar dåligt på jobbet, du byts ut. Du kanske är krävande emot din familj och dina vänner, du ställs sakta åt sidan. Du kanske mår för dåligt för att kunna hantera dig själv, du förvaras och medicineras.
Håller du inte med? Då har du inte sett tillräckligt av verkligheten är jag rädd.
Detta definierar inte på något sätt min person då jag känner att jag både har mycket att ge och är väldigt kompetent. Det hjälper däremot till att mata mörkret i mitt hjärta.
Men jag då? Nu på min 30 årsdag.
Vad hände med allting jag ville åstadkomma? Varför har jag redan gett upp?
Man säger att 30 inte är någon ålder (jag har fått höra det några gånger nu dem senaste veckorna), men om man är 30 men känner sig som 1000? Det hjälper liksom inte att veta att jag skulle kunna skapa något väldigt vackert när man inte sätter igång med att försöka. Jag fastnade där någonstans. Där mellan netflixserier och hemmakvällar. Där varje kväll är en befrielse och besvärjelse på samma gång. Kuddarna viskar om att det kommer ordna sig. Men istället vaknar vi upp till snöblandat regn som smattrar emot fönsterkarmen. Lätta knackningar som vill påminna om att här finns det fan inte några drömmar. Ett alarm som skriker över att det är dags att gå upp men i själva verket har tiden stått helt still. Det är måndag igen. Det är tisdag, onsdag, torsdag, igen. Samma dag igen, lite senare i en annan höst i ett nytt år men i samma liv... under samma grå himlar.
Vi bokar in någonting. "Det är skönt att ha något att se fram emot". Varför? Jo, för att byta ut kalla snöblandade droppar emot strålande sol. Där vi kan låtsas att livet är något nytt. Där vi låtsas att livet inte alls är inrutat och hopplöst utan livfullt och hoppfullt.
Tyvärr var jag alltid så medveten om att måndagen kommer igen, kanske inte denna vecka, men nästa.
Chronos
Allmänt KommenteraJag minns första tiden då jag började förlika mig med tanken på att någon gång dö. Det var i början på 20 årsåldern. Då tankarna rann djupare och djupare till det att det inte kommer bli jobbigt att försvinna en dag. Det var då aldrig en sådan tanke att den skulle påskyndas utan snarare en förståelse i mig själv att det alltid kommer finnas en utväg. Jag tröstade mig länge med den tanken. Det hjälpte mig att omfamna livet.
Jag minns nu ganska exakt när det hoppet och den energin lämnade mig. Först såg jag det som en vanlig höstdepression, vinterseghet eller vårängslan. Det var fram tills nu, då jag står här några år senare, på andra sidan som jag insett att jag förändrats. Nästan som om tiden till slut gav upp på mig. Jag hade fått mina chanser. "Förvalta nu vad du har kvar." Om jag inte har något kvar då? Om jag aldrig haft det?
Det är komplext det där med ensamhet. Vid första anblick har vi hur mycket som helst, vi har vänner, familj, kärlekar och närastående. Men finns dem verkligen på riktigt? Jag tror snarare att det är något vi tröstar oss med. Man kanske låtsas att det är så, eller så vet man inte bättre då sanningen aldrig satts på prov. Jag är rädd att vi är långt många färre som har det än vi vågar tro. Rädsla, sorg och smärta är inte något som botas med ett "jag tänker på dig". Det botas inte av frågor om hur det är fatt, det botas inte av gåvor eller en stunds sällskap. Nu vet ju inte jag men jag tror att det kan botas genom att ge sitt fulla förtroende och kärlek till någon annan.
Vissa behöver mer än andra och de flesta är villiga att ge mindre än vad som krävs.
Jag åsyftar inte mig själv i dessa ord utan det är svaret jag kommit fram till efter en lång tids iaktagelse och begrundan.
En viss korrelation kan säkert finnas mellan det här och att jag alltid längtar iväg. Det var alltid enklare att fly bort än att behöva inse hur rå världen egentligen är. Det var alltid lättare att börja om än att lura mig själv till att världen är vacker. Mycket hade underlättats av att vara lite naiv istället för den cynism jag bär men då ser man inte sanningen. Vi är inte alla vackra människor med värde. Vi är inte alla unika, fina eller viktiga. Visst får vi lära oss att det är så men tänk efter, rent konkret vad är det som dikterar vårt värde? Hur mycket du kan ge, hur mycket kan du producera eller vilken spetskompetens har du? Däri ligger vårt värde. Du kanske presterar dåligt på jobbet, du byts ut. Du kanske är krävande emot din familj och dina vänner, du ställs sakta åt sidan. Du kanske mår för dåligt för att kunna hantera dig själv, du förvaras och medicineras.
Håller du inte med? Då har du inte sett tillräckligt av verkligheten är jag rädd.
Detta definierar inte på något sätt min person då jag känner att jag både har mycket att ge och är väldigt kompetent. Det hjälper däremot till att mata mörkret i mitt hjärta.
Men jag då? Nu på min 30 årsdag.
Vad hände med allting jag ville åstadkomma? Varför har jag redan gett upp?
Man säger att 30 inte är någon ålder (jag har fått höra det några gånger nu dem senaste veckorna), men om man är 30 men känner sig som 1000? Det hjälper liksom inte att veta att jag skulle kunna skapa något väldigt vackert när man inte sätter igång med att försöka. Jag fastnade där någonstans. Där mellan netflixserier och hemmakvällar. Där varje kväll är en befrielse och besvärjelse på samma gång. Kuddarna viskar om att det kommer ordna sig. Men istället vaknar vi upp till snöblandat regn som smattrar emot fönsterkarmen. Lätta knackningar som vill påminna om att här finns det fan inte några drömmar. Ett alarm som skriker över att det är dags att gå upp men i själva verket har tiden stått helt still. Det är måndag igen. Det är tisdag, onsdag, torsdag, igen. Samma dag igen, lite senare i en annan höst i ett nytt år men i samma liv... under samma grå himlar.
Vi bokar in någonting. "Det är skönt att ha något att se fram emot". Varför? Jo, för att byta ut kalla snöblandade droppar emot strålande sol. Där vi kan låtsas att livet är något nytt. Där vi låtsas att livet inte alls är inrutat och hopplöst utan livfullt och hoppfullt.
Tyvärr var jag alltid så medveten om att måndagen kommer igen, kanske inte denna vecka, men nästa.