Det var här all förväntan föddes inför det kommande sommarlovet.
Det var här som väskorna började packas för eventuella resmål.
Det var här den kaxiga ungdomens "jag är snygg utan tröja" attityden tog mark.
Nur är det andra drömmar som dröms.
En annan verklighet med andra mål och trötta, förbittrade tillbakablickar på den ungdomliga fräckheten.
Hur kan minnen gäcka en så när man sitter här i en mycket ambitiösare värld?
Med en framtid i sikte, skolböcker i travar och sunda träningsvanor så sitter jag ändå här med saknad.
Kanske är det tårarna som ekar genom de tomma rummen på Nybyggarevägen 8.
"En elegi för min sorger"
Jag kommer ofta på mig själv att jag många gånger hatar människor.
Det är en slags infekterad, mörk tanke som drar över mig. Ofta påhejad av den ensamhet jag ofta omger mig med tror jag. Det kan vara för simpla saker, som alltid rinner ur mig så fort man faktiskt börjar prata.
Det kan vara dom där feta, gamla jävla kärringarna som knallar förbi mjölkdisken och slänger ner några liter av arlas mellanmjölk när man väldigt enkelt kan lägga till 50öre litern för att få den ekologiska sorten som smakar helt och hållet samma. Det kan vara ibland när jag ser bilder på människor på krogen. Falska leenden med kåthet i blicken. En slags öppen macholek där du måste vara bäst på någon front för att vara framstående. Har du utseendet, blicken, personligheten, kläderna, kroppen, pengar? Här finns det inget utrymme för förhandlingar.
Eller så kan det vara det ytliga intresse för tex musik eller film som människor anammar som en form av image.
Egentligen helt jävla urballade saker som jag alls egentligen inte ens står för helt och hållet.
Men det händer ibland att jag dras in i ilska över saker som detta.
Då kan jag klappa mig själv lite lätt på axeln och känna mig oj så nöjd över att jag faktiskt lagt märke till detta och att "jag minsan har tillräcklig självinsikt för att inte dansa med". Det händer att jag blir äckladav mig själv, över den "vet bäst" attityden jag ibland intar. Men hur ursäktar man egentligen ett beteende som man inte alls vill bli av med?
Det kan nog nu verka som att detta är problem som står högt upp på min dagordning, men så är det inte alls.
Det är mest av ett ihåligt intresse till denna blogg jag nu skriver för att hålla lågan vid liv och när jag sitter här och blickar tillbaka över det jag just skrivit med en slags sociopatisk känsla över mina ord. Men skit samma,"låt stå".
Gryning. Då kanske man skulle sova.
Lyckades föresten stå modell för en av de bögigaste bilderna i mannaminne förra helgen.
Enjoy.
Nigga I hit em up
Allmänt En kommentarDet var här all förväntan föddes inför det kommande sommarlovet.
Det var här som väskorna började packas för eventuella resmål.
Det var här den kaxiga ungdomens "jag är snygg utan tröja" attityden tog mark.
Nur är det andra drömmar som dröms.
En annan verklighet med andra mål och trötta, förbittrade tillbakablickar på den ungdomliga fräckheten.
Hur kan minnen gäcka en så när man sitter här i en mycket ambitiösare värld?
Med en framtid i sikte, skolböcker i travar och sunda träningsvanor så sitter jag ändå här med saknad.
Kanske är det tårarna som ekar genom de tomma rummen på Nybyggarevägen 8.
"En elegi för min sorger"
Jag kommer ofta på mig själv att jag många gånger hatar människor.
Det är en slags infekterad, mörk tanke som drar över mig. Ofta påhejad av den ensamhet jag ofta omger mig med tror jag. Det kan vara för simpla saker, som alltid rinner ur mig så fort man faktiskt börjar prata.
Det kan vara dom där feta, gamla jävla kärringarna som knallar förbi mjölkdisken och slänger ner några liter av arlas mellanmjölk när man väldigt enkelt kan lägga till 50öre litern för att få den ekologiska sorten som smakar helt och hållet samma. Det kan vara ibland när jag ser bilder på människor på krogen. Falska leenden med kåthet i blicken. En slags öppen macholek där du måste vara bäst på någon front för att vara framstående. Har du utseendet, blicken, personligheten, kläderna, kroppen, pengar? Här finns det inget utrymme för förhandlingar.
Eller så kan det vara det ytliga intresse för tex musik eller film som människor anammar som en form av image.
Egentligen helt jävla urballade saker som jag alls egentligen inte ens står för helt och hållet.
Men det händer ibland att jag dras in i ilska över saker som detta.
Då kan jag klappa mig själv lite lätt på axeln och känna mig oj så nöjd över att jag faktiskt lagt märke till detta och att "jag minsan har tillräcklig självinsikt för att inte dansa med". Det händer att jag blir äckladav mig själv, över den "vet bäst" attityden jag ibland intar. Men hur ursäktar man egentligen ett beteende som man inte alls vill bli av med?
Det kan nog nu verka som att detta är problem som står högt upp på min dagordning, men så är det inte alls.
Det är mest av ett ihåligt intresse till denna blogg jag nu skriver för att hålla lågan vid liv och när jag sitter här och blickar tillbaka över det jag just skrivit med en slags sociopatisk känsla över mina ord. Men skit samma,"låt stå".
Gryning. Då kanske man skulle sova.
Lyckades föresten stå modell för en av de bögigaste bilderna i mannaminne förra helgen.
Enjoy.