Vad annorlunda samma musik låter på olika platser, olika tider och olika liv.
Senast jag lyssnade på detta så stod jag på ett snöigt tak i Sandefjord. Då lät det annorlunda. Då lät det mer hopplöst. 

http://www.youtube.com/watch?v=D4GmERZ3pig&list=FLgb7zBICtH5ngFQ1fNnAMpw&index=1&feature=plpp_video

Senast jag skrev här, eller snarare senast jag skrev något alls var innan jag flyttat ner hit. Då stod jag inför ett vägskäl, precis som nu. Jag tror att det nog helt enkelt är så att man håller på att växa upp.

Ju fler saker jag tar mig för ju mer respekt får jag för mig själv. Inte nödvändigtvis för mina handlingar men iaf för min egen person, för mina åsikter och för min förmåga att se mitt beteende och till viss längd förstå varför jag beter mig på ett visst vis eller har en viss åsikt. Samtidigt så tappar jag mer förståelse för min omgivning som många gånger inte besitter denna törst efter att förstå sig själv.
Jag har den senaste tiden skyllt mycket på åldersskillnader - då jag på senare tid ofta funnit mig själv i yngre kretsar - men om jag tänker lite mer på det så vet jag inte om tid ska få bära allt ansvar. Visst är vi alla relativt olika men jag har börjat bestämma mig för att istället för att bita ihop inför ett enligt mig vidrigt beteende så ska jag istället nu bara ta avstånd, säga vad jag tycker om situationen påvisar det och sedan bara ta avstånd.
För i den värld jag vill röra mig i där ska jag faktiskt börja ställa krav. Jag ställer väldigt höga krav på mig själv, nu ska jag även göra det på min omgivning. I min nya värld finns det inte plats för småsinthet, oinsikt eller falska fasader. Denna nya värld innebär även jobb med mig själv. Jag försöker lära mig att tygla min omedelbara ilska och känslomässiga utbrott, iaf tills jag kunnat tänka över situationen. Jag ska försöka lära mig att inte finna gemensamma fiender för att ge utlopp för min egen uppsparade frustration. Visst finner jag fler saker jag gärna ändrar på men detta är främst det som jag både verkligen vill och tror att jag kan få bukt med.
Det finns kanske risk för att med den här strategiskt uppbyggda väg mot självförverkligande kan bringa en viss intolerans mot de omkring mig men det är något jag får ta ställning till om jag senare anser det bli ett problem.
För att säga några rader om detta liv som de senaste 5 månaderna tillbringats i Manila.

På ett personutvecklingsplan tycker jag kanske inte att det hänt sådär väldigt mycket men erfarenhetsmässigt så känns de som en värld av skillnad. Jag har tagit en del mycket jobbiga beslut då det kommit till framtidssval de senaste åren men än en gång så var detta det absolut svåraste valet. Jag har förut alltid haft en bild av mig själv som lite av en posör. Visst gillar jag att skriva, och visst tror jag att jag kommer klara det galant när jag väl tar mig tiden. Men underliggande har jag alltd trott att jag ändå bara varit ute efter pengar, en image och en karriär. Den bilden av mig själv är nu skrotad. För mig så råder de inga som helst tvivel om att man kan gå mycket långt här nere (vad fan de nu betyder). Jag tror att med lite jävlar anamma så kan du bli allt ifrån IT-chef, filmstjärna, modell, restaurangägare, hor-försäljare eller frisyrkung i detta land. Jag tror verkligen det. Men du måste suga mycket kuk, svälja mycket stolthet och ha mycket tålamod då du tvingas handskas med den kultur som råder i detta land Filippinerna. Det är så mycket djupt rotad, infekterad, fundametal nedgrisning i det här samhället. Ta allting du trott dig veta om eget ansvar, sociala konflikter, eget tänk och moral och kasta det ut genom fönstret för det är inte applicerbart på detta land. Men om man bortser från det så tror jag att det verkligen går att bygga sig själv de där "snygga livet" som jag och många med mig drömt om ibland hemma i Töret. Men är det värt de? Är det värt att grisa sig igenom något bara för att fullborda någon slags tonårsdröm? Svaret för mig blev i slutändan Nej. Jag åker hem mot nästa resa. Vem vet, kanske blir man kvar hemma den här gången.



De finns några individer här nere som har gjort denna resan till mer än jag någonsin kunnat gissa.
Tack för att ni är riktiga människor.
Godnatt.

Us kids without friends

Allmänt 2 kommentarer
Vad annorlunda samma musik låter på olika platser, olika tider och olika liv.
Senast jag lyssnade på detta så stod jag på ett snöigt tak i Sandefjord. Då lät det annorlunda. Då lät det mer hopplöst. 

http://www.youtube.com/watch?v=D4GmERZ3pig&list=FLgb7zBICtH5ngFQ1fNnAMpw&index=1&feature=plpp_video

Senast jag skrev här, eller snarare senast jag skrev något alls var innan jag flyttat ner hit. Då stod jag inför ett vägskäl, precis som nu. Jag tror att det nog helt enkelt är så att man håller på att växa upp.

Ju fler saker jag tar mig för ju mer respekt får jag för mig själv. Inte nödvändigtvis för mina handlingar men iaf för min egen person, för mina åsikter och för min förmåga att se mitt beteende och till viss längd förstå varför jag beter mig på ett visst vis eller har en viss åsikt. Samtidigt så tappar jag mer förståelse för min omgivning som många gånger inte besitter denna törst efter att förstå sig själv.
Jag har den senaste tiden skyllt mycket på åldersskillnader - då jag på senare tid ofta funnit mig själv i yngre kretsar - men om jag tänker lite mer på det så vet jag inte om tid ska få bära allt ansvar. Visst är vi alla relativt olika men jag har börjat bestämma mig för att istället för att bita ihop inför ett enligt mig vidrigt beteende så ska jag istället nu bara ta avstånd, säga vad jag tycker om situationen påvisar det och sedan bara ta avstånd.
För i den värld jag vill röra mig i där ska jag faktiskt börja ställa krav. Jag ställer väldigt höga krav på mig själv, nu ska jag även göra det på min omgivning. I min nya värld finns det inte plats för småsinthet, oinsikt eller falska fasader. Denna nya värld innebär även jobb med mig själv. Jag försöker lära mig att tygla min omedelbara ilska och känslomässiga utbrott, iaf tills jag kunnat tänka över situationen. Jag ska försöka lära mig att inte finna gemensamma fiender för att ge utlopp för min egen uppsparade frustration. Visst finner jag fler saker jag gärna ändrar på men detta är främst det som jag både verkligen vill och tror att jag kan få bukt med.
Det finns kanske risk för att med den här strategiskt uppbyggda väg mot självförverkligande kan bringa en viss intolerans mot de omkring mig men det är något jag får ta ställning till om jag senare anser det bli ett problem.
För att säga några rader om detta liv som de senaste 5 månaderna tillbringats i Manila.

På ett personutvecklingsplan tycker jag kanske inte att det hänt sådär väldigt mycket men erfarenhetsmässigt så känns de som en värld av skillnad. Jag har tagit en del mycket jobbiga beslut då det kommit till framtidssval de senaste åren men än en gång så var detta det absolut svåraste valet. Jag har förut alltid haft en bild av mig själv som lite av en posör. Visst gillar jag att skriva, och visst tror jag att jag kommer klara det galant när jag väl tar mig tiden. Men underliggande har jag alltd trott att jag ändå bara varit ute efter pengar, en image och en karriär. Den bilden av mig själv är nu skrotad. För mig så råder de inga som helst tvivel om att man kan gå mycket långt här nere (vad fan de nu betyder). Jag tror att med lite jävlar anamma så kan du bli allt ifrån IT-chef, filmstjärna, modell, restaurangägare, hor-försäljare eller frisyrkung i detta land. Jag tror verkligen det. Men du måste suga mycket kuk, svälja mycket stolthet och ha mycket tålamod då du tvingas handskas med den kultur som råder i detta land Filippinerna. Det är så mycket djupt rotad, infekterad, fundametal nedgrisning i det här samhället. Ta allting du trott dig veta om eget ansvar, sociala konflikter, eget tänk och moral och kasta det ut genom fönstret för det är inte applicerbart på detta land. Men om man bortser från det så tror jag att det verkligen går att bygga sig själv de där "snygga livet" som jag och många med mig drömt om ibland hemma i Töret. Men är det värt de? Är det värt att grisa sig igenom något bara för att fullborda någon slags tonårsdröm? Svaret för mig blev i slutändan Nej. Jag åker hem mot nästa resa. Vem vet, kanske blir man kvar hemma den här gången.



De finns några individer här nere som har gjort denna resan till mer än jag någonsin kunnat gissa.
Tack för att ni är riktiga människor.
Godnatt.