Hur lite vi har att säga till om.
Det hela jobbar väl egentligen i skalor.
Ju mindre din värld är ju mer har du att säga till om.
Ju större värld ju högre måste du skrika.
Jag vet inte vad det är som får mig att vilja bli journalist men jag har vissa teorier.
Om jag lägger alla fejkade humanitära skäl åt sidan. Om jag slutar låtsas för en stund. Då handlar det nog egentligen bara om att vilja betyda något. Att vilja höras. Och för att höras så gäller det bara att hitta den största jävla megafonen som finns, media. Hörs jag så är jag viktig, eller? Det är något självuppfyllande med att inbilla sig själv att folk gillar att lyssna på det man säger. Att det sedan är en illusion spelar ingen roll så länge man själv bara tror på den.
Det finns också många sätt att få folk att höra en utan att lyssna. Detta tror jag man lyckas bäst med genom att provosera. Det lockar gärna fram en reaktion men sen får man också ta smällen att bli avfärdad som idiot, något jag varit framgångsrik med tror jag. Att orda för sin sak kan vara ädelt så länge man gör det för att övertyga inte för att trycka ner eller slå ifrån sig människor med delad syn. Detta är något jag dagligen misslyckas med i form av politiska och ideologiska debatter.
Jag tror att många idag använder musik som ett spirituellt substitut till religion.
Det funkar fint för mig iaf.
"She says she's thinking of jumping. She says she's tired of life. Everybody is tired of something."
Det är kallt ute och den glittrande vintern är på ingång. Traven med skoluppgifter och saknaden av kärlek växer. Det är något fantastiskt vackert med vintermörkret. Lite som löftet om en saga och mystik. Den förrädiska kylan varvas med känslan av total självständighet. Rädsla och förvirring varvas av hopp och den gnistrande skönhet som endast vinter kan ge.
Nu blir det sängen.
Oh I'm scared of the middle place between light and nowhere
Allmänt 2 kommentarerHur lite vi har att säga till om.
Det hela jobbar väl egentligen i skalor.
Ju mindre din värld är ju mer har du att säga till om.
Ju större värld ju högre måste du skrika.
Jag vet inte vad det är som får mig att vilja bli journalist men jag har vissa teorier.
Om jag lägger alla fejkade humanitära skäl åt sidan. Om jag slutar låtsas för en stund. Då handlar det nog egentligen bara om att vilja betyda något. Att vilja höras. Och för att höras så gäller det bara att hitta den största jävla megafonen som finns, media. Hörs jag så är jag viktig, eller? Det är något självuppfyllande med att inbilla sig själv att folk gillar att lyssna på det man säger. Att det sedan är en illusion spelar ingen roll så länge man själv bara tror på den.
Det finns också många sätt att få folk att höra en utan att lyssna. Detta tror jag man lyckas bäst med genom att provosera. Det lockar gärna fram en reaktion men sen får man också ta smällen att bli avfärdad som idiot, något jag varit framgångsrik med tror jag. Att orda för sin sak kan vara ädelt så länge man gör det för att övertyga inte för att trycka ner eller slå ifrån sig människor med delad syn. Detta är något jag dagligen misslyckas med i form av politiska och ideologiska debatter.
Jag tror att många idag använder musik som ett spirituellt substitut till religion.
Det funkar fint för mig iaf.
"She says she's thinking of jumping. She says she's tired of life. Everybody is tired of something."
Det är kallt ute och den glittrande vintern är på ingång. Traven med skoluppgifter och saknaden av kärlek växer. Det är något fantastiskt vackert med vintermörkret. Lite som löftet om en saga och mystik. Den förrädiska kylan varvas med känslan av total självständighet. Rädsla och förvirring varvas av hopp och den gnistrande skönhet som endast vinter kan ge.
Nu blir det sängen.