Som den ordfräsiga titeln lyder så dammar jag nu av det här gamla åbäket i sann karaktärsrenoveringsanda.
Det är nog fel att säga att mycket har hänt sedan jag skrev här senast då det rent konkret hänt ganska lite.
Det som däremot har hänt är för mig personligen en total renovering och nyinsikt i jaget som förhoppningsvis är början på något väldigt bra.
Kanske ska jag inte gräva i det men några ord ska jag väl iaf kunna krysta ur mig.
Jag har förut ofta klappat mig själv på axeln över att vara en egen individ med egna tankar, egna idéer och egen kunskap. Sanningen är väl snarare den att jag, såväl som ni andra egentligen bara ryggar andras tankar och idéer, iaf då vi talar om områden vi inte engagerat oss och utbildat oss inom.
I politik & religion tycker jag det Christopher Hitchens tyckte.
Inom träning följer jag det Martin Berkhan säger.
I självdefiniering ser jag det Oscar Wilde skrev om.
Allt är såklart inte så svart eller vitt men jag kommer på mig själv med att citera andras ord och åsikter oftare än bilda min egen. Kanske är detta en produkt av att vara outbildad eller så är jag helt enkelt inte så unikt intelligent och insiktsfull jag förut titulerat mig att vara.
Min utmaning till dig, varför tycker du som du tycker?
Börja med det enkla, kom fram till ett svar, lägg sedan fram ett argument från en imaginär motpart och trotsa ditt tidigare påstående. Sedan gör du om denna process fram tills det att du inte längre kan finna ett argument för någon av dessa åsikter. Du kan då gå ifrån detta ämne med en tro på dig själv att du har gett detta tanke nog för att du ska bilda dig en mer konkret uppfattning men att omgivningen och din fortsatta lärdom kan hjälpa dig bygga din interna debatt och så även bygga din egen kunskap så länge du har en öppensinnig approach till vetskapen att det alltid finns 2 sidor av myntet och att det alltid finns någon som vet mer om detta mynt än du.
En enkel övning jag försöker använda mig av så ofta jag kan.
På senare tid har jag fått möjlighet att ta in nya perspektiv. Det gör ont att inse osäkerhet där man tidigare sett sig som säker. Oinsikt där man tidigare sett sig som insiktsfull. Ombyggnationen av mig själv har helt enkelt kommit som ett resultat av förståelsen över min egen dåliga självkänsla. En slutsats av den knut jag tidigare slagit på mig själv då jag analyserat arslet av mitt eget beteende i vissa situationer, emot vissa människor och helt enkelt viftat bort det som "jag är inte som alla andra".
Jag ser det inte så längre och jag är mycket, så mycket starkare på grund av det.
Det räcker helt enkelt med att säga att jag tidigare letat genvägar till lösningar som egentligen funnits i mig hela tiden. Denna lärdom har dock tagit mig tillbaka till en form av cynism och nedsättande syn på min omgivning men jag tror mig absolut kunna finna en balans även i det så länge jag ser till att sålla bland de idioter och de riktiga människor jag ställs inför.
Där jag tidigare gjort allt i min makt för att undvika en viss situation så utmanar jag den nu istället.
Jag skulle kunna ta ett exempel på detta men ni som känner mig kan nog säkert förstå vad för typ av tillfälle jag pratar om. En pinsam situation är först pinsam då vi själva identifierar den som sådan, annars är den bara en händelse i en lång rad av händelser.
Jag får egentligen ge tack till en något märklig bekantskap som med ett ganska oförsiktigt bemötande lyckats belysa mina svagheter och fullkomligt krossa min person med bara några rader i utbyte.
Tyvärr får nu denna person inte möjligheten att lära känna mig bättre.
En ny resa har börjat och jag är redo för den.
Är du redo om jag låter dig följa med?
"A rock feels no pain
and an island never cries."
Avdammning & karaktärsrenovering
Allmänt 2 kommentarerSom den ordfräsiga titeln lyder så dammar jag nu av det här gamla åbäket i sann karaktärsrenoveringsanda.
Det är nog fel att säga att mycket har hänt sedan jag skrev här senast då det rent konkret hänt ganska lite.
Det som däremot har hänt är för mig personligen en total renovering och nyinsikt i jaget som förhoppningsvis är början på något väldigt bra.
Kanske ska jag inte gräva i det men några ord ska jag väl iaf kunna krysta ur mig.
Jag har förut ofta klappat mig själv på axeln över att vara en egen individ med egna tankar, egna idéer och egen kunskap. Sanningen är väl snarare den att jag, såväl som ni andra egentligen bara ryggar andras tankar och idéer, iaf då vi talar om områden vi inte engagerat oss och utbildat oss inom.
I politik & religion tycker jag det Christopher Hitchens tyckte.
Inom träning följer jag det Martin Berkhan säger.
I självdefiniering ser jag det Oscar Wilde skrev om.
Allt är såklart inte så svart eller vitt men jag kommer på mig själv med att citera andras ord och åsikter oftare än bilda min egen. Kanske är detta en produkt av att vara outbildad eller så är jag helt enkelt inte så unikt intelligent och insiktsfull jag förut titulerat mig att vara.
Min utmaning till dig, varför tycker du som du tycker?
Börja med det enkla, kom fram till ett svar, lägg sedan fram ett argument från en imaginär motpart och trotsa ditt tidigare påstående. Sedan gör du om denna process fram tills det att du inte längre kan finna ett argument för någon av dessa åsikter. Du kan då gå ifrån detta ämne med en tro på dig själv att du har gett detta tanke nog för att du ska bilda dig en mer konkret uppfattning men att omgivningen och din fortsatta lärdom kan hjälpa dig bygga din interna debatt och så även bygga din egen kunskap så länge du har en öppensinnig approach till vetskapen att det alltid finns 2 sidor av myntet och att det alltid finns någon som vet mer om detta mynt än du.
En enkel övning jag försöker använda mig av så ofta jag kan.
På senare tid har jag fått möjlighet att ta in nya perspektiv. Det gör ont att inse osäkerhet där man tidigare sett sig som säker. Oinsikt där man tidigare sett sig som insiktsfull. Ombyggnationen av mig själv har helt enkelt kommit som ett resultat av förståelsen över min egen dåliga självkänsla. En slutsats av den knut jag tidigare slagit på mig själv då jag analyserat arslet av mitt eget beteende i vissa situationer, emot vissa människor och helt enkelt viftat bort det som "jag är inte som alla andra".
Jag ser det inte så längre och jag är mycket, så mycket starkare på grund av det.
Det räcker helt enkelt med att säga att jag tidigare letat genvägar till lösningar som egentligen funnits i mig hela tiden. Denna lärdom har dock tagit mig tillbaka till en form av cynism och nedsättande syn på min omgivning men jag tror mig absolut kunna finna en balans även i det så länge jag ser till att sålla bland de idioter och de riktiga människor jag ställs inför.
Där jag tidigare gjort allt i min makt för att undvika en viss situation så utmanar jag den nu istället.
Jag skulle kunna ta ett exempel på detta men ni som känner mig kan nog säkert förstå vad för typ av tillfälle jag pratar om. En pinsam situation är först pinsam då vi själva identifierar den som sådan, annars är den bara en händelse i en lång rad av händelser.
Jag får egentligen ge tack till en något märklig bekantskap som med ett ganska oförsiktigt bemötande lyckats belysa mina svagheter och fullkomligt krossa min person med bara några rader i utbyte.
Tyvärr får nu denna person inte möjligheten att lära känna mig bättre.
En ny resa har börjat och jag är redo för den.
Är du redo om jag låter dig följa med?
"A rock feels no pain
and an island never cries."