Det är någonting i mig som alltid vill revoltera mot allt det som vi kallar mainstream. Fan vet om jag ens själv fattar vad det betyder. Det är kanske det som gör mig mainstream? Vidrigt jävla ord iaf.
Jag kan inte ens förstå varför någon alls läser detta. Det finns ju faktiskt ställen där man kan läsa vad personen i fråga gjort på sin dag. Vilka skor han/hon köpt eller vilken färg som går bäst till svart skjorta.
Därför ska jag nu ge er min dag. Jag ursäktar min oentusiasm till detta experiment men känner du mig så kanske du förstår varför.
Dagen startade på Herr Johanssons (den äldre) soffa. Varifrån diverse skvaller och vem knullade vem historier utbyttes mellan de olika pojkspolingsbäddarna. Efter många tunga söndagssuckar och en hel del "va fan hände egentligen" så bar det av ner till min bil för den i princip schemalagda söndagspizzan. Kebabtallrik och fanta, en stund i himmelen. Herr Persson (aka Kåpa) med gångavstånd hem beslöt sig för att låta mig slippa ta den extra vändan förbi Törebodas stolthet Stora B. Nästa anhalt, Johanssons, bröder ggr 2. Nästa, nybyggarevägen. Några minuters kramande med en hund som har vad man skulle kunna kalla en hälsosamt rund kropp. In genom dörren, väskan in på rummet, en jävligt otillfredsställd blick in i kylskåpet där ingen apelsinmarmelad fanns så långt ögat kunde nå. Mamma kommer hem, en puss på kinden, någon timme vid datorn and here I am.
Känns som jag kunde copy paste`at det där från varsomhelst men skit samma.
Tillbaka till mainstream "bashar" spåret. Jag bara måste, måste, måste ge en känga till en dom flesta nog känner till som "Idol-Lars". Idol, ett vidrigt program som på något sätt infekterar sig i varje människas tänk och vardagsdiskussioner. Ett program som jag hatar så jävla innerligt men ta mig fan att jag ser på skiten ändå. Kanske inte maniskt, men är det på tv då sätter jag mig där och tittar. I vilket fall, denna Lars iaf. Han kommer som en frälsare från skyn i vårat "iskalla Ikea land" (fan vad jag hatar mig själv för det citatet) och bjuder på en underbar röst och med lika underbara låtval att man nästan skulle kunnat tro att det är jag som tipsat honom. Han gör bra ifrån sig i programmet och går vidare till finalprogram nummer whatever där han plötsligt vänder helt. Han driver med dom, med oss. Han står på scen och bryr sig inte om han skulle tappa ut kuken i direktsändning och allting är precis underbart. Äntligen! En riktig människa! Han tar denna familjepaketerade lilla bakelsen och slänger den åt helvete och jag älskar det. Och det gör alla andra med, förutom dom som är så Svensson att dom förmodligen heter Svensson i förnamn också som förstås älskar den söta lilla (värdelösa) tonåringen eller den vidrigt korrekta idolprodukten Kevin (tror jag han heter?). Jag tyckte det var så fint hur han verkligen kunde med att stå framför alla och idiotförklara dom utan att någonmärkte ett skit. Här slutar all ros. För det visade sig sen efter att Lars åkt ut ur tävlingen att han inte alls var den där frälsaren. Han hade ingen aning om vad han gjorde eller ens vad han hade för åsikt om någonting. Han lyssnade väl förmodligen bara på Kurt Cobain som ung och fick inpräntat att allting som handlar om "corporation" är dåligt. Vilket i många fall är rätt såklart. Men jag säger inte att jag är bättre än denna Lars utan mer att han är ju precis som jag. Som vi. Varken mer eller mindre. Han är precis like mainstream som Darin fast på det där Kent sättet. Som förstås betyder (för helvete jag är speciell, jag är inte som alla andra, föresten har du hört den där låten med det där Indiska bandet I dont give a fuck, fuck you?)
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag vill få sagt med allt det här men kände bara att jag ville sparka på något. Jag kan nog påstå att Lars tände lite samma hopp i mig som Obama gjorde. Vi får se hur det går med kandidat nummer 2 på listan av förväntningar.
Hopp finns iaf kvar. Även om de kommer i små blonda oväsenförpackningar.
Kan dom bli mer underbara?
Montecore
Allmänt KommenteraDet är någonting i mig som alltid vill revoltera mot allt det som vi kallar mainstream. Fan vet om jag ens själv fattar vad det betyder. Det är kanske det som gör mig mainstream? Vidrigt jävla ord iaf.
Jag kan inte ens förstå varför någon alls läser detta. Det finns ju faktiskt ställen där man kan läsa vad personen i fråga gjort på sin dag. Vilka skor han/hon köpt eller vilken färg som går bäst till svart skjorta.
Därför ska jag nu ge er min dag. Jag ursäktar min oentusiasm till detta experiment men känner du mig så kanske du förstår varför.
Dagen startade på Herr Johanssons (den äldre) soffa. Varifrån diverse skvaller och vem knullade vem historier utbyttes mellan de olika pojkspolingsbäddarna. Efter många tunga söndagssuckar och en hel del "va fan hände egentligen" så bar det av ner till min bil för den i princip schemalagda söndagspizzan. Kebabtallrik och fanta, en stund i himmelen. Herr Persson (aka Kåpa) med gångavstånd hem beslöt sig för att låta mig slippa ta den extra vändan förbi Törebodas stolthet Stora B. Nästa anhalt, Johanssons, bröder ggr 2. Nästa, nybyggarevägen. Några minuters kramande med en hund som har vad man skulle kunna kalla en hälsosamt rund kropp. In genom dörren, väskan in på rummet, en jävligt otillfredsställd blick in i kylskåpet där ingen apelsinmarmelad fanns så långt ögat kunde nå. Mamma kommer hem, en puss på kinden, någon timme vid datorn and here I am.
Känns som jag kunde copy paste`at det där från varsomhelst men skit samma.
Tillbaka till mainstream "bashar" spåret. Jag bara måste, måste, måste ge en känga till en dom flesta nog känner till som "Idol-Lars". Idol, ett vidrigt program som på något sätt infekterar sig i varje människas tänk och vardagsdiskussioner. Ett program som jag hatar så jävla innerligt men ta mig fan att jag ser på skiten ändå. Kanske inte maniskt, men är det på tv då sätter jag mig där och tittar. I vilket fall, denna Lars iaf. Han kommer som en frälsare från skyn i vårat "iskalla Ikea land" (fan vad jag hatar mig själv för det citatet) och bjuder på en underbar röst och med lika underbara låtval att man nästan skulle kunnat tro att det är jag som tipsat honom. Han gör bra ifrån sig i programmet och går vidare till finalprogram nummer whatever där han plötsligt vänder helt. Han driver med dom, med oss. Han står på scen och bryr sig inte om han skulle tappa ut kuken i direktsändning och allting är precis underbart. Äntligen! En riktig människa! Han tar denna familjepaketerade lilla bakelsen och slänger den åt helvete och jag älskar det. Och det gör alla andra med, förutom dom som är så Svensson att dom förmodligen heter Svensson i förnamn också som förstås älskar den söta lilla (värdelösa) tonåringen eller den vidrigt korrekta idolprodukten Kevin (tror jag han heter?). Jag tyckte det var så fint hur han verkligen kunde med att stå framför alla och idiotförklara dom utan att någonmärkte ett skit. Här slutar all ros. För det visade sig sen efter att Lars åkt ut ur tävlingen att han inte alls var den där frälsaren. Han hade ingen aning om vad han gjorde eller ens vad han hade för åsikt om någonting. Han lyssnade väl förmodligen bara på Kurt Cobain som ung och fick inpräntat att allting som handlar om "corporation" är dåligt. Vilket i många fall är rätt såklart. Men jag säger inte att jag är bättre än denna Lars utan mer att han är ju precis som jag. Som vi. Varken mer eller mindre. Han är precis like mainstream som Darin fast på det där Kent sättet. Som förstås betyder (för helvete jag är speciell, jag är inte som alla andra, föresten har du hört den där låten med det där Indiska bandet I dont give a fuck, fuck you?)
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag vill få sagt med allt det här men kände bara att jag ville sparka på något. Jag kan nog påstå att Lars tände lite samma hopp i mig som Obama gjorde. Vi får se hur det går med kandidat nummer 2 på listan av förväntningar.
Hopp finns iaf kvar. Även om de kommer i små blonda oväsenförpackningar.
Kan dom bli mer underbara?