Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i gymnasiet igen, men här är man.
I en värld där politik är allt och rätt rövar måste slickas.
Ett dagis där ingenting någonsin bara kan få vara.
Där logik, eget ansvar och moral bara är konstiga ord som någon läst någonstans.
Detta är inte ett jobb.
Det är en träningssession för hur mycket idioti och irritation en människa kan klara av.
Min pappa sa en gång att idioter det kommer man alltid träffa vad man än gör och vart man än är.
Jag trodde honom inte då men börjar nu erkänna mitt fel.
Vi får se hur länge till det här håller.
Att skita i detta är väl kanske inte det värsta man gjort direkt.
Nog om reflektioner kring en omgivning som inte förtjänar allt för mycket omtanke.
Jag vill hem och bort och bort och hem.
Jag såg alltid mig själv som ganska ensam förut också men det var nog bara ett ynkligt sätt att tycka synd om mig själv. Då var jag egentligen aldrig ensam, jag hade allt och alla när jag behövde dom även om jag själv väldigt sällan var en bra kompis. Här däremot får man försöka klara sig själv genom allt. "Allt" betyder kanske inte så mycket just här men man skapar ju sig en ganska liten värld. För det mesta knallar dagarna på utan att man känner efter riktigt medans andra dagar är som ett iskallt uppvaknande ur en obehaglig dröm ifrån ett liv där ordet meningslös är namnet på varenda handling, tanke och känsla du någonsin haft. En stor fet jävla käftsmäll av verklighet helt enkelt.
Att vara så säker på ens egen obetydlighet har väl en fördel, att rädsla frångår förståndet. Istället så blir jag handlingssvag och förlamad i skuggan av beslut, ett liv och även kärlek.
Jag har sagt förut att jag inte behöver någon eller någonting.
Jag har insett att det faktiskt är sant men också att det är ett mycket skadligt sätt att utvecklas på och att det fanns faktiskt en tid då jag också älskade.
Jag är ensam i ett rum fullt av vänner.
Jag är besvikelsen i en värld full av löften.
Jag.
Är.
Förlorad.
Charader.
Allmänt En kommentarJag trodde aldrig att jag skulle hamna i gymnasiet igen, men här är man.
I en värld där politik är allt och rätt rövar måste slickas.
Ett dagis där ingenting någonsin bara kan få vara.
Där logik, eget ansvar och moral bara är konstiga ord som någon läst någonstans.
Detta är inte ett jobb.
Det är en träningssession för hur mycket idioti och irritation en människa kan klara av.
Min pappa sa en gång att idioter det kommer man alltid träffa vad man än gör och vart man än är.
Jag trodde honom inte då men börjar nu erkänna mitt fel.
Vi får se hur länge till det här håller.
Att skita i detta är väl kanske inte det värsta man gjort direkt.
Nog om reflektioner kring en omgivning som inte förtjänar allt för mycket omtanke.
Jag vill hem och bort och bort och hem.
Jag såg alltid mig själv som ganska ensam förut också men det var nog bara ett ynkligt sätt att tycka synd om mig själv. Då var jag egentligen aldrig ensam, jag hade allt och alla när jag behövde dom även om jag själv väldigt sällan var en bra kompis. Här däremot får man försöka klara sig själv genom allt. "Allt" betyder kanske inte så mycket just här men man skapar ju sig en ganska liten värld. För det mesta knallar dagarna på utan att man känner efter riktigt medans andra dagar är som ett iskallt uppvaknande ur en obehaglig dröm ifrån ett liv där ordet meningslös är namnet på varenda handling, tanke och känsla du någonsin haft. En stor fet jävla käftsmäll av verklighet helt enkelt.
Att vara så säker på ens egen obetydlighet har väl en fördel, att rädsla frångår förståndet. Istället så blir jag handlingssvag och förlamad i skuggan av beslut, ett liv och även kärlek.
Jag har sagt förut att jag inte behöver någon eller någonting.
Jag har insett att det faktiskt är sant men också att det är ett mycket skadligt sätt att utvecklas på och att det fanns faktiskt en tid då jag också älskade.
Jag är ensam i ett rum fullt av vänner.
Jag är besvikelsen i en värld full av löften.
Jag.
Är.
Förlorad.