Det är ifrån en annan plats jag skriver det här med blixtsnabba fingrar och en gnagande känsla av att "fan, jinxa inte det här nu bara för att jag alltid envisas med att skriva med hjärtat."
Men det skiter jag nu i, jag vill skriva.
För nu är jag på en annan plats. En varm, trygg, självsäker och stark plats som jag saknat.
"Your living is determined not so much by what life brings to you as by the attitude you bring to life; not so much by what happens to you as by the way your mind looks at what happens."
Hur irriterande det än är att höra "Man måste ha dåliga dagar för att uppskatta de bra" så är det egentligen livets största sanning. I mörkret är det svårt att se dessa ord, tro på dom eller många gånger ens vilja att dem stämmer. Det är lätt att få ett illasinnat förhållande till mörkret. Trots att det äter upp dig, försummar dig inifrån så är det lätt att känna att man ändå behöver det på något sätt. Att man behöver den där hopplösheten, självhatet. Det kan identifieras i alla möjliga sken i livet. Det kan vara den där avskyn över att du inte tar steget du vill för att få studier gjorda, ett steg för att bryta dig loss ifrån ditt jobb, en syssla som går osysslad, en diet som väntar på att sparkas igång, envisa tankar om en person du vet att du inte behöver men vars likgiltighet mot dig tycks tvinga dig att fortsätta hålla kontakt. Avsky som i all enkelhet endast grundar i dina egna tankars förmåga att problematisera ett enkelt beslut.
Jag vet inte om någon identifierar sig med den motiveringen men personligen känner jag att det var längesen jag såg såhär klart.
Det är en märklig sak att inse sig själv vid ruinens brant med hopplöshet penslad längs himlaranden. Att panikartat krafsa efter hjälp i alla former. Det är en märklig sak att gapa, skrika och vråla efter förståelse, fullkomligt övertygad om att den bör komma i en viss form men att sedan inse att det funnits i dig själv hela tiden. Att alla rop endast var menade för mig själv att förstå. Alla ord behövde sägas ifrån min egen mun innan de gick att granska i solljuset för att sedan bädda en skugga över allt som tidigare känts som sanningar.
Det känns fint att vara i solen, ren ifrån ilska, cynism och hopplöshet. Jag minns mig säga till min omgivning att jag behövde hitta mig själv utan att ha en aning om vad jag menade med dessa ord.
Nu vet jag exakt vad jag menade och jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär förlösande.
Jag är inte i behov av någon och min lycka är min egen. Om du låter dig själv vara varm och förstående så välkomnar jag dig som en vän på denna resa. Jag kan garantera dig en resa av karaktär.
Ikväll har jag nog egentligen ett par-tre sidor till i mig men har du tagit sig såhär långt ner på sidan så fruktar jag att du blickar efter ett slut.
Det kommer nu.
Godnatt.
A guide to riches through love.
Allmänt En kommentarDet är ifrån en annan plats jag skriver det här med blixtsnabba fingrar och en gnagande känsla av att "fan, jinxa inte det här nu bara för att jag alltid envisas med att skriva med hjärtat."
Men det skiter jag nu i, jag vill skriva.
För nu är jag på en annan plats. En varm, trygg, självsäker och stark plats som jag saknat.
"Your living is determined not so much by what life brings to you as by the attitude you bring to life; not so much by what happens to you as by the way your mind looks at what happens."
Hur irriterande det än är att höra "Man måste ha dåliga dagar för att uppskatta de bra" så är det egentligen livets största sanning. I mörkret är det svårt att se dessa ord, tro på dom eller många gånger ens vilja att dem stämmer. Det är lätt att få ett illasinnat förhållande till mörkret. Trots att det äter upp dig, försummar dig inifrån så är det lätt att känna att man ändå behöver det på något sätt. Att man behöver den där hopplösheten, självhatet. Det kan identifieras i alla möjliga sken i livet. Det kan vara den där avskyn över att du inte tar steget du vill för att få studier gjorda, ett steg för att bryta dig loss ifrån ditt jobb, en syssla som går osysslad, en diet som väntar på att sparkas igång, envisa tankar om en person du vet att du inte behöver men vars likgiltighet mot dig tycks tvinga dig att fortsätta hålla kontakt. Avsky som i all enkelhet endast grundar i dina egna tankars förmåga att problematisera ett enkelt beslut.
Jag vet inte om någon identifierar sig med den motiveringen men personligen känner jag att det var längesen jag såg såhär klart.
Det är en märklig sak att inse sig själv vid ruinens brant med hopplöshet penslad längs himlaranden. Att panikartat krafsa efter hjälp i alla former. Det är en märklig sak att gapa, skrika och vråla efter förståelse, fullkomligt övertygad om att den bör komma i en viss form men att sedan inse att det funnits i dig själv hela tiden. Att alla rop endast var menade för mig själv att förstå. Alla ord behövde sägas ifrån min egen mun innan de gick att granska i solljuset för att sedan bädda en skugga över allt som tidigare känts som sanningar.
Det känns fint att vara i solen, ren ifrån ilska, cynism och hopplöshet. Jag minns mig säga till min omgivning att jag behövde hitta mig själv utan att ha en aning om vad jag menade med dessa ord.
Nu vet jag exakt vad jag menade och jag trodde aldrig att det skulle kännas såhär förlösande.
Jag är inte i behov av någon och min lycka är min egen. Om du låter dig själv vara varm och förstående så välkomnar jag dig som en vän på denna resa. Jag kan garantera dig en resa av karaktär.
Ikväll har jag nog egentligen ett par-tre sidor till i mig men har du tagit sig såhär långt ner på sidan så fruktar jag att du blickar efter ett slut.
Det kommer nu.
Godnatt.