"It feels like daylight is coming and no one is watching but me.
Don`t mind the dark. What brings me down now? "
Vad ska man egentligen sträva efter? Vad jagar vi? Vad jagar du? Är det lycka dom kallar det? Jag jagar överlevnad. Jag jagar dagar då jag står ut med mig själv. Är det de jag gör nu? Står ut? Det är ännu en lika vanligt vanlig ons... ehm, fredag.
"I guess the winter makes you laugh a little slower.
Makes you talk a little lower about the things you could not show her."
Det värsta med att gå och lägga sig i min värld är inte faktumet att jag kommer vrida på mig några timmar innan jag väl somnar utan att jag blir helt ensam med mig själv och tankarna får springa iväg. Samma minnen om allt och ingenting. Minnen som vittnar om en lycka som var någon gång förut. Som jag inte alls kan minnas som speciellt lyckligt men det är de jävliga med minnen. Dom får oss att tro att det faktiskt har varit bättre stunder i ens liv. Jag tänker inte debattera att det finns många lyckliga ögonblick. De finns det miljarder av. Men ögonblick är just vad det är. Om det inte är dom små sakerna som spökar-, så som, va hungrig jag är, va trött jag är, helvete vad kåt jag är,- så är det dom stora. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Vill jag verkligen plugga? Ut och supa bort de sista 1325 kronorna jag har kvar? Är jag fortfarande kär i henne? Men jag klagar inte så mycket längre. Jag har ju lärt mig att stå ut med det. Det enda jag fortfarande är lite nyfiken på dock är om man ska förvänta sig mer? Kommer jag sitta på en högskola om 2 år och tänka samma tankar som jag gör nu? Eller i en bar på Philipinerna. Eller på ett cafè i Paris? Eller i ett litet hus på nybyggarevägen?
Dra åt helvete va gott det hade varit med en marmelad macka.
Godnatt.
Rain king.
Allmänt En kommentar"It feels like daylight is coming and no one is watching but me.
Don`t mind the dark. What brings me down now? "
Vad ska man egentligen sträva efter? Vad jagar vi? Vad jagar du? Är det lycka dom kallar det? Jag jagar överlevnad. Jag jagar dagar då jag står ut med mig själv. Är det de jag gör nu? Står ut? Det är ännu en lika vanligt vanlig ons... ehm, fredag.
"I guess the winter makes you laugh a little slower.
Makes you talk a little lower about the things you could not show her."
Det värsta med att gå och lägga sig i min värld är inte faktumet att jag kommer vrida på mig några timmar innan jag väl somnar utan att jag blir helt ensam med mig själv och tankarna får springa iväg. Samma minnen om allt och ingenting. Minnen som vittnar om en lycka som var någon gång förut. Som jag inte alls kan minnas som speciellt lyckligt men det är de jävliga med minnen. Dom får oss att tro att det faktiskt har varit bättre stunder i ens liv. Jag tänker inte debattera att det finns många lyckliga ögonblick. De finns det miljarder av. Men ögonblick är just vad det är. Om det inte är dom små sakerna som spökar-, så som, va hungrig jag är, va trött jag är, helvete vad kåt jag är,- så är det dom stora. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Vill jag verkligen plugga? Ut och supa bort de sista 1325 kronorna jag har kvar? Är jag fortfarande kär i henne? Men jag klagar inte så mycket längre. Jag har ju lärt mig att stå ut med det. Det enda jag fortfarande är lite nyfiken på dock är om man ska förvänta sig mer? Kommer jag sitta på en högskola om 2 år och tänka samma tankar som jag gör nu? Eller i en bar på Philipinerna. Eller på ett cafè i Paris? Eller i ett litet hus på nybyggarevägen?
Dra åt helvete va gott det hade varit med en marmelad macka.
Godnatt.