Vad är vi? Jag vet att frågan är klyschig och att det finns flera sätt att både ställa frågan och svaret på. Jag vet också att jag generaliserar mycket när jag pratar. Jag kan ju egentligen bara utgå från det jag vet eller tror att jag vet. En maskin? En man? Ett barn? En son. Jag vet att förr räckte de med att lyssna på lite musik eller se en bit ur en rulle så var känslorna översvallande. Nu får jag använda all min kraft för att hitta något jag verkligen bryr mig om. Är det verkligen så svårt att älska något? Eller handlar det bara om svårigheten i att visa den kärleken? Ska människor som älskar mig få lida bara för att jag är för självisk för att ge något av mig själv? Det är fegt att se tårar rinna ner en mors kinder utan att hålla om henne och säga att man älskar henne. Det är fegt och oförsvarbart att inte ge det av sig själv. Jag förtjänar inga lovord för att jag försöker. Jag vet att mammor förtjänar det. Jag vet att du kommer älska oss alltid.


"It feels like daylight is coming and no one is watching but me.
Don`t mind the dark. What brings me down now? "

Vad ska man egentligen sträva efter? Vad jagar vi? Vad jagar du? Är det lycka dom kallar det? Jag jagar överlevnad. Jag jagar dagar då jag står ut med mig själv. Är det de jag gör nu? Står ut? Det är ännu en lika vanligt vanlig ons... ehm, fredag. 

"I guess the winter makes you laugh a little slower.
Makes you talk a little lower about the things you could not show her."

Det värsta med att gå och lägga sig i min värld är inte faktumet att jag kommer vrida på mig några timmar innan jag väl somnar utan att jag blir helt ensam med mig själv och tankarna får springa iväg. Samma minnen om allt och ingenting. Minnen som vittnar om en lycka som var någon gång förut. Som jag inte alls kan minnas som speciellt lyckligt men det är de jävliga med minnen. Dom får oss att tro att det faktiskt har varit bättre stunder i ens liv. Jag tänker inte debattera att det finns många lyckliga ögonblick. De finns det miljarder av. Men ögonblick är just vad det är. Om det inte är dom små sakerna som spökar-, så som, va hungrig jag är, va trött jag är, helvete vad kåt jag är,- så är det dom stora. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Vill jag verkligen plugga? Ut och supa bort de sista 1325 kronorna jag har kvar? Är jag fortfarande kär i henne? Men jag klagar inte så mycket längre. Jag har ju lärt mig att stå ut med det. Det enda jag fortfarande är lite nyfiken på dock är om man ska förvänta sig mer? Kommer jag sitta på en högskola om 2 år och tänka samma tankar som jag gör nu? Eller i en bar på Philipinerna. Eller på ett cafè i Paris? Eller i ett litet hus på nybyggarevägen?

Dra åt helvete va gott det hade varit med en marmelad macka.
Godnatt.

Rain king.

Allmänt En kommentar
Vad är vi? Jag vet att frågan är klyschig och att det finns flera sätt att både ställa frågan och svaret på. Jag vet också att jag generaliserar mycket när jag pratar. Jag kan ju egentligen bara utgå från det jag vet eller tror att jag vet. En maskin? En man? Ett barn? En son. Jag vet att förr räckte de med att lyssna på lite musik eller se en bit ur en rulle så var känslorna översvallande. Nu får jag använda all min kraft för att hitta något jag verkligen bryr mig om. Är det verkligen så svårt att älska något? Eller handlar det bara om svårigheten i att visa den kärleken? Ska människor som älskar mig få lida bara för att jag är för självisk för att ge något av mig själv? Det är fegt att se tårar rinna ner en mors kinder utan att hålla om henne och säga att man älskar henne. Det är fegt och oförsvarbart att inte ge det av sig själv. Jag förtjänar inga lovord för att jag försöker. Jag vet att mammor förtjänar det. Jag vet att du kommer älska oss alltid.


"It feels like daylight is coming and no one is watching but me.
Don`t mind the dark. What brings me down now? "

Vad ska man egentligen sträva efter? Vad jagar vi? Vad jagar du? Är det lycka dom kallar det? Jag jagar överlevnad. Jag jagar dagar då jag står ut med mig själv. Är det de jag gör nu? Står ut? Det är ännu en lika vanligt vanlig ons... ehm, fredag. 

"I guess the winter makes you laugh a little slower.
Makes you talk a little lower about the things you could not show her."

Det värsta med att gå och lägga sig i min värld är inte faktumet att jag kommer vrida på mig några timmar innan jag väl somnar utan att jag blir helt ensam med mig själv och tankarna får springa iväg. Samma minnen om allt och ingenting. Minnen som vittnar om en lycka som var någon gång förut. Som jag inte alls kan minnas som speciellt lyckligt men det är de jävliga med minnen. Dom får oss att tro att det faktiskt har varit bättre stunder i ens liv. Jag tänker inte debattera att det finns många lyckliga ögonblick. De finns det miljarder av. Men ögonblick är just vad det är. Om det inte är dom små sakerna som spökar-, så som, va hungrig jag är, va trött jag är, helvete vad kåt jag är,- så är det dom stora. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Vill jag verkligen plugga? Ut och supa bort de sista 1325 kronorna jag har kvar? Är jag fortfarande kär i henne? Men jag klagar inte så mycket längre. Jag har ju lärt mig att stå ut med det. Det enda jag fortfarande är lite nyfiken på dock är om man ska förvänta sig mer? Kommer jag sitta på en högskola om 2 år och tänka samma tankar som jag gör nu? Eller i en bar på Philipinerna. Eller på ett cafè i Paris? Eller i ett litet hus på nybyggarevägen?

Dra åt helvete va gott det hade varit med en marmelad macka.
Godnatt.