And the road has made a vacuum where our voices used to be.
And you lay your head onto my shoulder, pour like water over me.
So if I just exist for the next ten minutes of this drive that would be fine.
And all these trees that line this curb would be rejoicing and alive.
Soon all the joy that pours from everything makes fountains of your eyes because you finally understand the movement of a hand waving good-bye."
Snart börjar livet om på nytt igen.
På en gammal plats som ändå är ny.
Jag kan inte ens se det framför mig.
Om hela ens liv kretsar kring en enda sak hur gör man då när man tvingas ta avstånd?
Jag har ingen ståndpunkt eller styrka kvar.
Jag har inga ord och ingen stolthet.
Det enda jag har är ett ögonblick kvar av ett liv jag älskar att hata.
Av en ängel jag borde hata att älska.
Förut har jag kunnat vara ganska stark när det är något jag bestämt mig för, men nu rasar allt så fort jag försöker.
Jag brukar ju alltid säga hur ensamt det känns och hur ett rum fullt av människor kan kännas tomt för mig.
Hur gör jag då när den enda personen jag inte känner mig ensam med är den som jag aldrig kommer kunna leva med.
Egentligen så är väl detta inte rätt tid för känslor som ska kännas och tankar som ska tänkas.
Det enda som finns att se fram emot är smärta, saknad och drömmar om ett liv som kunde varit, borde varit.
Jag vet att när detta är över och tiden smekt över såren så kommer jag bara hata mig själv för hur dum jag var.
Jag ser det redan nu men jag kan inte hantera det. Jag ser hur lurad jag är. Hur svag, patetisk, fånig, ointressant och lurad jag är. Men förståndet kommer väl komma först om några veckor när detta är över.
Då verkligheten kommer och sopar ner min dörr.
Jag håller andan och väntar in den tiden då jag kan börja leva, eller snarare överleva igen.
Mina fötter gör ont.
Ibland räcker verkligen inte ord.
That beauty, sexy body, lovely laughter, incredible smile and neverending eyes. Only one thing to say. Perfection.
The movement of a hand
Allmänt En kommentarAnd the road has made a vacuum where our voices used to be.
And you lay your head onto my shoulder, pour like water over me.
So if I just exist for the next ten minutes of this drive that would be fine.
And all these trees that line this curb would be rejoicing and alive.
Soon all the joy that pours from everything makes fountains of your eyes because you finally understand the movement of a hand waving good-bye."
Snart börjar livet om på nytt igen.
På en gammal plats som ändå är ny.
Jag kan inte ens se det framför mig.
Om hela ens liv kretsar kring en enda sak hur gör man då när man tvingas ta avstånd?
Jag har ingen ståndpunkt eller styrka kvar.
Jag har inga ord och ingen stolthet.
Det enda jag har är ett ögonblick kvar av ett liv jag älskar att hata.
Av en ängel jag borde hata att älska.
Förut har jag kunnat vara ganska stark när det är något jag bestämt mig för, men nu rasar allt så fort jag försöker.
Jag brukar ju alltid säga hur ensamt det känns och hur ett rum fullt av människor kan kännas tomt för mig.
Hur gör jag då när den enda personen jag inte känner mig ensam med är den som jag aldrig kommer kunna leva med.
Egentligen så är väl detta inte rätt tid för känslor som ska kännas och tankar som ska tänkas.
Det enda som finns att se fram emot är smärta, saknad och drömmar om ett liv som kunde varit, borde varit.
Jag vet att när detta är över och tiden smekt över såren så kommer jag bara hata mig själv för hur dum jag var.
Jag ser det redan nu men jag kan inte hantera det. Jag ser hur lurad jag är. Hur svag, patetisk, fånig, ointressant och lurad jag är. Men förståndet kommer väl komma först om några veckor när detta är över.
Då verkligheten kommer och sopar ner min dörr.
Jag håller andan och väntar in den tiden då jag kan börja leva, eller snarare överleva igen.
Mina fötter gör ont.
Ibland räcker verkligen inte ord.
That beauty, sexy body, lovely laughter, incredible smile and neverending eyes. Only one thing to say. Perfection.