Det gäller att bli dummare för att inte bli galen i den här världen. Dummare, dummare, dummare, blunda hårdare, hårdare, hårdare.
"Insanity is the only sane reaction to an insane society"
Det är inte omgivningens utförande av dessa - enligt mig- kontraproduktiva och bakåsträvande handlingar som påbjuder den mentala stress man som individ hamnar under. Nej, det är snarare kvävandet av sitt eget tänkande väsen. Sin egen vilja att förändra, förbättra. En halvering av människors funktionalitet. Det är där ur frustration, depression och hopplöshet föds. Detta anser jag kunna appliceras på alla skikt i livet, speciellt i mitt för tillfället. Det kan handla om allt från familjerelationer till arbetsatmosfär. Det gäller att bara fortsätta blunda, blunda, blunda.
Jag kände för att försöka krysta ur mig något lite mer substantiellt ämne istället för att bara prata om mig själv igen och igen men min värld sträcker sig inte längre än så för tillfället tyvärr. Det jag ser är det jag har framför mig och det jag rör är hela min värld just nu. En mycket liten värld med väldigt små problem, små tankar och en ännu mindre ambition. Vad hände egentligen? Vad hände med hopp och förväntan och kärlek och löften om ett liv som kanske äntligen skulle betyda något, leda till något? Mitt liv är ett mycket litet liv i en ännu mindre stad som jag älskar att hata. Detta trots alla de fina människor som bor här så är detta ställe ett infekterat ställe som ändå till slut klarade av att bryta ner mig känns det som. Jag har aldrig känt mig dummare än jag gör just nu. Jag har heller aldrig känt mig mindre intressant eller haft mindre att säga än jag har just nu. Jag är ett skal av ett skal av ett skal som nu håller fast vid de sista grässtråna av förhoppning. Det får bli att packa kappsäcken snart igen.
Moving on.
En annan sak som har retat mig som en sticka i foten är den totala oförståelse som infinner sig i folk då det sysslas med självmarknadsföring. Detta aldrig så tydligt som när jag för en tid sedan laddade upp en bild på mig själv utan tröja på grannkanalen facebook. Jag vill minnas mig själv skänka hånfulla kommentarer a while back till min brorsa då han förevigat bilder på sin bara bringa. Det är först nu jag lagt lite mer tid att fundera över det. Jag ska inte dra upp trötta argument som vill hävda avundsjuka eller feghet, det känns lite använt. Jag vill mer gå in på avsaknaden av insikt i frågan hos den generella massan. På denna alltmer offentliga plats vi kallar internet så är det ju produktplacering vi ägnar oss åt hela tiden, vare sig det handlar om en uppladdad bild, en nedskriven textrad eller en ibockad åsiktsruta så gör vi ett aktivt val att projekteras på ett visst vis. Du kanske väljer att ha en bild på en nedgående sol som referat till din kärlek för naturen. En vers ur Nirvanas Negative Creep för att visa att du minsan har ett större djup än bara Unplugged in New York. En beskrivning över hur du inte alls står på någon sida av det politiska spektrat utan väljer att definiers av den lite mindre allmänt kände Leon Trotskys ideologier (någonting jag själv skrivit för att ge en bild av hur det kan se ut).
Varför är det då mindre okej att visa sina muskler, sin cleavage eller inoljade vader än det är att ta en bild av ett fallande löv med en kamera som har flaskbottenlins?
Min personliga uppfattning är att den stora massan som enhet helt enkelt är korkad. Inte på grund av de individer som står för beståndsdelarna utan att detta bara är gruppens samhällsvetenskapliga natur. Jag tror att det finns en enkel dumhet i att bara vilja va snygg. Personligen tror jag att de handlar om människors begär att vilja "branda" andra människor. Lite "så länge jag kan lista ut hur du tycker och vad som pågår i ditt huvud så är jag bättre än dig". Egentligen så är väl det lite det jag gör här också, blir ett mindfuck om man tänker för mycket på det. Skulle egentligen behöva och vilja utveckla detta lite noggrannare men känner att de blir lite väl matigt i text.
Det är natt.
2 nötkräm och en hjärnskada.
Allmänt En kommentarDet gäller att bli dummare för att inte bli galen i den här världen. Dummare, dummare, dummare, blunda hårdare, hårdare, hårdare.
"Insanity is the only sane reaction to an insane society"
Det är inte omgivningens utförande av dessa - enligt mig- kontraproduktiva och bakåsträvande handlingar som påbjuder den mentala stress man som individ hamnar under. Nej, det är snarare kvävandet av sitt eget tänkande väsen. Sin egen vilja att förändra, förbättra. En halvering av människors funktionalitet. Det är där ur frustration, depression och hopplöshet föds. Detta anser jag kunna appliceras på alla skikt i livet, speciellt i mitt för tillfället. Det kan handla om allt från familjerelationer till arbetsatmosfär. Det gäller att bara fortsätta blunda, blunda, blunda.
Jag kände för att försöka krysta ur mig något lite mer substantiellt ämne istället för att bara prata om mig själv igen och igen men min värld sträcker sig inte längre än så för tillfället tyvärr. Det jag ser är det jag har framför mig och det jag rör är hela min värld just nu. En mycket liten värld med väldigt små problem, små tankar och en ännu mindre ambition. Vad hände egentligen? Vad hände med hopp och förväntan och kärlek och löften om ett liv som kanske äntligen skulle betyda något, leda till något? Mitt liv är ett mycket litet liv i en ännu mindre stad som jag älskar att hata. Detta trots alla de fina människor som bor här så är detta ställe ett infekterat ställe som ändå till slut klarade av att bryta ner mig känns det som. Jag har aldrig känt mig dummare än jag gör just nu. Jag har heller aldrig känt mig mindre intressant eller haft mindre att säga än jag har just nu. Jag är ett skal av ett skal av ett skal som nu håller fast vid de sista grässtråna av förhoppning. Det får bli att packa kappsäcken snart igen.
Moving on.
En annan sak som har retat mig som en sticka i foten är den totala oförståelse som infinner sig i folk då det sysslas med självmarknadsföring. Detta aldrig så tydligt som när jag för en tid sedan laddade upp en bild på mig själv utan tröja på grannkanalen facebook. Jag vill minnas mig själv skänka hånfulla kommentarer a while back till min brorsa då han förevigat bilder på sin bara bringa. Det är först nu jag lagt lite mer tid att fundera över det. Jag ska inte dra upp trötta argument som vill hävda avundsjuka eller feghet, det känns lite använt. Jag vill mer gå in på avsaknaden av insikt i frågan hos den generella massan. På denna alltmer offentliga plats vi kallar internet så är det ju produktplacering vi ägnar oss åt hela tiden, vare sig det handlar om en uppladdad bild, en nedskriven textrad eller en ibockad åsiktsruta så gör vi ett aktivt val att projekteras på ett visst vis. Du kanske väljer att ha en bild på en nedgående sol som referat till din kärlek för naturen. En vers ur Nirvanas Negative Creep för att visa att du minsan har ett större djup än bara Unplugged in New York. En beskrivning över hur du inte alls står på någon sida av det politiska spektrat utan väljer att definiers av den lite mindre allmänt kände Leon Trotskys ideologier (någonting jag själv skrivit för att ge en bild av hur det kan se ut).
Varför är det då mindre okej att visa sina muskler, sin cleavage eller inoljade vader än det är att ta en bild av ett fallande löv med en kamera som har flaskbottenlins?
Min personliga uppfattning är att den stora massan som enhet helt enkelt är korkad. Inte på grund av de individer som står för beståndsdelarna utan att detta bara är gruppens samhällsvetenskapliga natur. Jag tror att det finns en enkel dumhet i att bara vilja va snygg. Personligen tror jag att de handlar om människors begär att vilja "branda" andra människor. Lite "så länge jag kan lista ut hur du tycker och vad som pågår i ditt huvud så är jag bättre än dig". Egentligen så är väl det lite det jag gör här också, blir ett mindfuck om man tänker för mycket på det. Skulle egentligen behöva och vilja utveckla detta lite noggrannare men känner att de blir lite väl matigt i text.
Det är natt.