Har aldrig riktigt haft en idol som jag varit avundsjuk på.
Nu har jag mer och mer börjat inse att jag har nog letat allt för långt bort efter någon som ska inta den rollen.
Hon har ju stått framför mig hela tiden.
Det är min syster, Angelica Hvass.
Hon är liten, klumpig och har en fruktansvärt irriterande förmåga att adoptera andras dialekter då hon varit utsatt för dem i bara några dagar.
Men hon är också fantastiskt stark, fin, omtänksam och kärleksfull.
Jag brukar alltid vilt dondera och gapa över saker som jag tycker är fel med världen och med människor, då hon bara sitter där lugnt och sansat och inte trotsar mig utan bara försöker få mig att förstå att ta hänsyn till andras känslor, åsikter och uppfattningar.
Trots det mjuka inre och all hennes kärlek så är hon också stenhård.
En rygg täckt av tatueringar och en krabba i magen som sparkar sönder ryggen på henne.
Det är någonting med henne som till och med får en sån som mig att inta en stunds ödmjukhet.
När hon är här så skingras plötsligt den här dimman av hopplöshet och de tysta, lätta stegen som knarrar uppför trappan får genast lite mer liv.
Mammas tårar över det förflutna ersätts med en lycka över de snart tillkomna spädbarnsskriken och jag kunde inte vara mer avundsjuk.
Tänk om jag kunde få vara en såndär.
En såndär som ingav hopp istället för förtvivlan.
Lycka istället för tårar.
Entusiasm istället för oro.
Men det är jag inte.
Den människan försvann för många rökta cigaretter sedan.
För många söndersupna lördagar och påsatta blondiner och regniga söndagar sedan.
Det är ändå en ganska okej onsdagsnatt mitt bland alla fallna löv och tunga regndroppar.
En månad kvar till de uppkomna mästerverket som skall pryda min vänstra arm.
Här är lite av det material som vi ska använda oss av.
Den kommer bestå mest av konsert posters, albumomslag, några textslingor och en hel vers ur en mycket speciell låt.
Vore kul att få lite feedback på detta.
Peace, the fuck, out.
skriven