Det är så den senaste tiden sett ut, som att jag låtsas leva.
Jag gör mina dagar, jobbar på mitt jobb, lyfter mina vikter och tar mina seflies.
Det är inget liv.
Jag hade så mycket större förväntningar än så.
Jag var så redo för mer men jag fastnade.
Det är mörkt här nere och trots min fil kand i Alexander så har jag längre inga svar.
Jag vill ha ut så mycket mer. Vare sig det är kärlek, glädje eller bara en flytväst i mörkret.
Det är problematiskt för mig att inte tänka för mycket. Hela min uppväxt blev jag uppmanad att 'sluta tänka så mycket'. Det har gjort att jag stöter bort människor som vill vara mig nära men blir överpragmatisk när jag ser något intressant.
Det är ett spel dömt att förlora och jag kan tro att det har stor del i att forma mig till den jag är idag.
Jag ser inte längre någon romantik i det självkritiska mörkret.
Vad som gör tillvaron svårare att hantera är att jag till och med kritiserar mig själv i min hopplöshet. Nästan alla jag känner mår ju dåligt, är jag bara en produkt av samhället? Var dessa ekande väggar ofrånkomliga? Det är svårt att ta omgivningen på allvar när man levt många liv här i kölden.
Jag ber om att bli älskad men vägrar lyssna till några svar. Är inte det själva definitionen av självdestruktivitet?
Innan jag levt ihop som sambo så insåg jag inte hur mycket jag hade att ge. Det är nog en av de saker som gör extra ont nu. Jag som tyckte mig veta allt om mig själv och allt om världen blev överraskad av min egen trygghet och värme. På vissa sätt blev jag allt det där som jag alltid hoppats vara.
Visst fanns det stunder som inte var så snygga. Stunder av skrik, tårar och elaka ord, men jag hade aldrig förut satt någon annan före mig själv. Jag hade aldrig förut fått ont i hjärtat över någon annans smärta. Det var något ödmjukt och vackert i det och det fick mig då att inse mitt eget värde.
Ett värde av att jag är godhjärtat och stark, lättsam och allvarlig. En god pojkvän, vän, och kanske någon gång en bra farsa. Det är saker jag vet i mig själv.
I kontrast till det lever jag nu motsatsen. Jag vet ju nu att jag inte är den här personen. Jag är inte och vill inte vara en sociala medier-snubbe som behöver lägga upp bilder på mig själv för att få egenvärde. Jag är inte den som undviker att hitta på saker med vänner. Jag blir inte uppstressad och nervös av att gå på en date. Men varför är jag det nu? Det är inte jag. Det är ett låtsasliv. Jag har tidigare presterat på max under press. Jag har gjort bra ifrån mig i sport när det gäller. Varit socialt skicklig i offentliga situationer. Aldrig felat en arbetsintervju eller blivit stel på en träff. Jag har excellerat under adrenalin. Varför har jag då så svårt att sluta låtsasleva?
Gryningen var aldrig något för mig. Det var skymningarna som gav mig luft. Luft att andas äventyrsdrömmar av spänning. Där allt kunde hända och inget var förbjudet. Trampmoppen längs kanalen, ett cigarettpaket man fått loss till 3 gånger priset, sexpack 2,8'or tjyvat i garaget. Jag växte nog aldrig ifrån spänningen i stjärnklara himlar. Mörkret på himlen bar jag med mig i själen som varje dag vittnar vad jag går miste om. Att livet ska levas på mopeder och äventyr på vägar till det outforskade. Spänningen i att upptäcka. Upptäcka nya saker, kärlek, lycka, glada ansikten och livet. Inget av det har jag nu. Nu bär jag bara mörkret med mig genom detta låtsasliv.