Jag trodde nog aldrig ändå att det skulle se ut sådär. Att den där bekanta känslan som följt mig genom hela livet ändå skulle hänga kvar. Där jag förr såg människor som nog kunde identifiera sig med mig nu istället hittat en dräglighet, kanske rent av lycka i tillvaron. Kvar men ändå borta finns jag med förvirrade ambitioner och ett förlorat självförtroende. Hela mitt liv har gått ut på distraktioner. Distraktioner ifrån att tänka för mycket, känna efter för mycket, vända, vrida och leta för mycket.
Då det var längesen jag skrev så tillåter jag mig själv att inte behöva ursäkta det här stycket ifrån att det kommer att handla om mig.
Vi är utskitna själar i en förlorad generation. Kvasi-intellektuella gråskalor, förtrollade av mörker och vemod, smärta och sorg. Romantiserande kring vår egen oförmåga att anpassa oss, trivas, njuta.
Jag ser inte längre romantiken. Jag ser bara mörkret.
Alla löften om fina liv, äventyr och glädje känns inte längre bekant. Som om dom aldrig funnits eller ens varit nära att infrias. Som om dom inte var menade för mig, ett hånskratt om vad jag aldrig kan nå.
Jag ser inte på mitt liv med optimism. Jag ser inte på världen med optimism. Allting kommer till slut att bli skit. Jag finner det omöjligt att lura mig själv till att världen är fin och fina saker kan hända när det mesta är så fult... Så mörkt. Även den mörkaste himmel har stjärnor, punkter av ljus. Men det är just det, punkter.
Punkter dränkta i ett hav av oändlig svärta. Precis som om sanningen om vår existens legat som facit över våra huvuden hela tiden. Här är ditt liv, här är ert hopp, mörker.
Distraktioner i ljuspunkter som ett vakum för hjärtat att få andas för att sedan slukas upp i det totala, ofrånkomliga.
Drömmar är till för att vaknas upp ur. Ljus kommer alltid att slockna.
Hur vi får våra hjul att snurra under tiden är en konstform i distraktion.
Godnatt.
"Det kommer aldrig va över för mig.
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen"
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen"
skriven
En ambition är alltid en ambition. Somliga når den tidigare än andra men vad har de då kvar? Skapa en ny ambition? Det är det vi gör du och jag, vi strävar alltid efter nya ambitioner. En del är nöjda med det de har men det kommer du aldrig bli. Du behöver lära dig det och handskas med det. Du är en strävare. En strävare som har svårt att bli nöjd med det du uppnått. En dag kan du se tillbaka och vara nöjd men tills dess måste du fortsätta sträva för det är strävan som upprymmer dig, inte det du åstadkommer.
Världen är inte fin eller rättvis men den är är allt vi har. Det är inte vår uppgift att klaga över hur dålig den är utan det är vår uppgift att förändra den. Förändra den med alla små medel vi har. En blogg, tankar, påverkan, you name it! Kanske går det, kanske går det inte. Den dan vi ger upp då är det fan kört. Då är vi bara punkter som lyser ett kort tag på en jävligt svart himmel.
Jag är där du är varje dag, ibland så är jag ett fyrverkeri som brinner men oftast är jag en gravsten. Men det är därför vi är här. Att vara en tänkare är en gåva. En gåva som medför smärta. Det är därför vi har fått den gåvan, för vi kan förvalta den och göra något gott av den för andra människor. Stay black, stay strong brother!