Detta hjälper ingen, inte ens mig själv.
Jag vet inte vad det egentligen är som gnager.
Är det brist på distraktioner? Uppsluppenhet över den danande ambitionen?
Kanske är det bara avsaknaden av tvåsamhet.
Jag vet inte vad det är som ger mig denna rastlöshet, detta behov av att ändra på mig, att röra på mig.
Jag har på senare år kommit till insikt vid att jag nästan instinktivt isolerar mig.
Det grundar väl i någon form av social obehaglighet där jag hellre drar mig undan de dagar tungan inte är tillräckligt vässad. Det märkliga med detta är att jag gör det i alla former av relationer, även de närmsta.
Om detta nu går hand i hand med andra problem är inget jag kan svara på men det tåls att undersökas.
Då jag varit här förut känner jag igen alla symptom.
Jag har en ny väg framför mig och ett nytt äventyr som väntar.
Jag får ofta höra att jag har en öppen kanal till mina känslor och en förmåga att se på mig själv med opartiskhet, det har nu blivit dags att dra nytta av dessa egenskaper.
För i all oro jag i grund och botten alltid har haft så finns det också en självsäkerhet.
Det är en känsla av att jag är jävligt bra egentligen, på det mesta.
Då jag helhjärtat går in för något brukar det bli bra.
Jag är snabblärd och lyhörd inför andras kunskap och tankar.
Mitt största hinder har alltid varit mig själv.
Och jag finner att det absolut bästa sätt att ta sig an ett problem, en idé eller en utmaning är att utgå ifrån ärlighet. Inte endast ärlighet gentemot sig själv utan även den emot omgivningen. Det kanske låter präktigt och det är sannerligen ingenting jag lever maniskt efter. Men tänk dig själv för en stund att så länge du kan medge för dig själv att du gjort allt du kan, all forskning, all eftertanke och all kraft du har för att ta dig an en utmaning då sitter du egentligen på alla sanningar. Detta i kombination med ett öppet sinne för nya erfarenheter och nya idéer, då kan du på något sätt aldrig göra dig själv fel.
Det är med en nypa krystad optimism som jag skriver ifrån ett egentligt mörker.
Orden "ge upp" har aldrig haft någon betydelse för mig. Det är först när man tänker efter vad de egentligen symboliserar och i vilken form det kan förekomma som tydligheten blir klar. Det är lätt för oss att ge upp på varandra. Det är lätt att ge upp på en bekantskap, en kärlek, en vän, ibland till och med en familjemedlem. Det är först då vi givit upp oss själva som hopplösheten tar vid. Jag finner ofta mig själv i en karusell av skiftande hopplöshet lätt kedjad vid tomma ord av tilltro med begränsad livslängd. I ett gråmålat rum avskalad allt det världen tvingar oss anse "på riktigheter" finns det bara jag med piskande tomma ord om att vackra världar finns där precis runt hörnet. Orden håller oss igång likt ett liv på hjärtstimulator. Det är i avskalade gråa rum där något slutar och något annat börjar. Där stora ord av uppror rungar på små små datorer som ingen jävel hör... och vem bör höra? Dessa ord handlar inte om någon annan. Dom handlar om dig. Dom är för dig. Dom är menade att hålla maskinen igång, att bygga nya meningar, hitta nya vägar och forma ett nytt äventyr, för dig. Vad händer då när färgerna börjar ta slut? När väggarna inte längre går att måla? Där börjar nästa utmaning, nästa äventyr. Nu börjar nästa äventyr.
Godnatt.
skriven
Vad för äventyr väntar dig nu?