Det ligger en ångest i gråsvullna himlar, i regnbitna sadlar och nedvätna strumpor.
En längtan om att komma in i värmen. Om att torka och tina.
Som ett resultat över att ha levt livet i solen några veckor och verkligheten kommer rasande ner likt en tung bakfylla.
Smattrande rutor som en konstant påminnelse om att verkligheten alltid kommer ikapp. Du blir alltid blöt till slut.
Kylan kommer att komma.
Man lär sig väl några knep över åren om hur man gömmer sig ifrån regnet. 
Vantar, jackor och filtar som skydd. Alltid för att sedan smyga ner under täcket med en viskande kudde av hopplöshet; "du är där igen, det är grått igen".
Tystnaden ekar öronbedövande mellan väggarna. Då distraktioner inte längre räcker för att hålla tankarna borta.
Sanningen sipprar fram genom tapeterna. Sanningen om att vi alla är ensamma själar och det enda vi har är minnen och utslitna löften om den framtid vi blivit lovade. Där morsor, farsor, brorsor och syrror inte längre finns. Det är bara söndagssamtal om att vi borde hitta på något snart, "du kan väl komma och hälsa på snart", visst. Vi borde ses snart. Sen, snart, jag kommer någon dag... snart.
Istället skjuter vi upp och går vidare, morsar på en gammal polare i affären; "vi borde ses snart"... det borde vi verkligen.
 
"I know that starting over is not what life's about. 
But my thoughts were so loud I couldn't hear my mouth.."
 
I ekande rum av rastlöshet men samtidigt orkeslöshet är det väldigt lätt att isolera sig.
Rinse and repeat, rinse and repeat. Regn, sova, kudde... fan borde komma i form igen. Träna, fota, snacka, skratta... Regn.
 
Muntert va?
Rinse and repeat.
 
 

Wheel.

Allmänt En kommentar
Det ligger en ångest i gråsvullna himlar, i regnbitna sadlar och nedvätna strumpor.
En längtan om att komma in i värmen. Om att torka och tina.
Som ett resultat över att ha levt livet i solen några veckor och verkligheten kommer rasande ner likt en tung bakfylla.
Smattrande rutor som en konstant påminnelse om att verkligheten alltid kommer ikapp. Du blir alltid blöt till slut.
Kylan kommer att komma.
Man lär sig väl några knep över åren om hur man gömmer sig ifrån regnet. 
Vantar, jackor och filtar som skydd. Alltid för att sedan smyga ner under täcket med en viskande kudde av hopplöshet; "du är där igen, det är grått igen".
Tystnaden ekar öronbedövande mellan väggarna. Då distraktioner inte längre räcker för att hålla tankarna borta.
Sanningen sipprar fram genom tapeterna. Sanningen om att vi alla är ensamma själar och det enda vi har är minnen och utslitna löften om den framtid vi blivit lovade. Där morsor, farsor, brorsor och syrror inte längre finns. Det är bara söndagssamtal om att vi borde hitta på något snart, "du kan väl komma och hälsa på snart", visst. Vi borde ses snart. Sen, snart, jag kommer någon dag... snart.
Istället skjuter vi upp och går vidare, morsar på en gammal polare i affären; "vi borde ses snart"... det borde vi verkligen.
 
"I know that starting over is not what life's about. 
But my thoughts were so loud I couldn't hear my mouth.."
 
I ekande rum av rastlöshet men samtidigt orkeslöshet är det väldigt lätt att isolera sig.
Rinse and repeat, rinse and repeat. Regn, sova, kudde... fan borde komma i form igen. Träna, fota, snacka, skratta... Regn.
 
Muntert va?
Rinse and repeat.