Vad gör vi när vi inte är oss själva?
Tre, Fyra.
Vem av alla de människor som jag själv ser i mig är verkligen jag?
Fem, Sex.
Varför finns dessa olika ansikten?
Sju.
För sju år sedan så hoppade jag av gymnasiet.
Då skulle jag säkert gett tiotals felaktiga anledningar till avhoppet.
Men den riktiga anledningen var den att jag trodde mig se världen och livet som det var.
Jag behövde inga drömmar, inget specifikt jobb.
Jag behövde bara dået.
På samma sätt som jag då levde i en bubbla av att alltid veta bäst så lever jag än idag likadant.
I en värld där alla är en vetbästare efter 2 sekunders forskning med ett musklick så är jag det också.
Vad är det som säger att jag ser klart idag?
Vad säger att jag vet vad jag egentligen vill?
Ingenting.
Men spelar det någon roll?
Jag är inte rädd för att ta risken, jag är bara nyfiken på varför.
Jag har alltid dömt mig själv utifrån vad jag tror andra ser mig som.
Det finns många människor som lurar sig själva att de alltid är samma person.
Så är det inte. Vi har alla olika ansikten, uttryck och personligheter skräddarsydda efter varje specifik omgivning.
Jag gillar inte mig själv i ögonen på min släkt då jag är lat, envis, slarvig och krävande.
Jag gillar inte mig själv i ögonen på en eventuell arbetskamrat då jag är fjäskig, frågvis och stundtals löjlig.
Jag gillar inte mig själv i ögonen på fjärran kärlekar då jag är ensam, tjatig och outhärdlig.
Men jag gillar mig själv i nya bekantskaper.
Där bryr jag mig inte ifall jag framstår på ett visst sätt, för att det är nytt.
Det finns utrymme att förändra, att förbättra.
Som Lars sa häromdagen ,"i bekanta ögon förändras inget" (Kanske en smula redigerat men ändå :D )
Jag vet egentligen varför jag ens funderar på detta, än mindre varför jag skriver om det men jag kände lite att jag behövde skriva några rader.
Det känns som jag har tagit mig jätte långt på vägen.
Som om jag lyckats, förändrats och funnit mitt liv.
Men så sitter jag ändå här.
Ensam i mörkret på en välbekant plats.
Med orden "detta är sista gången jag fastnar här" snurrandes i mitt huvud.
Med samma musik och med samma surr.
I samma säng en bit in på sensommaren, en bit in på skolplaneringen eller arbetsveckan eller kanske bara en bit in på ett fortsatt liv i ett hus där tiden står stilla. Där hundar skäller, systerdöttrar skrattar, lillebröder blir vuxna och drömmar dröms i ett litet knottfyllt sovrum på nybyggarevägen. Där stora ord av uppror rungar på små, små datorer som vi inbillar oss att någon hör. Men vem lyssnar egentligen? Vem vill vi ska lyssna?
Om du tyckte detta var flummigt då ska du se "Mr.Nobody". Där kan vi snacka flum.
Mentalt koma.
Allmänt En kommentarVad gör vi när vi inte är oss själva?
Tre, Fyra.
Vem av alla de människor som jag själv ser i mig är verkligen jag?
Fem, Sex.
Varför finns dessa olika ansikten?
Sju.
För sju år sedan så hoppade jag av gymnasiet.
Då skulle jag säkert gett tiotals felaktiga anledningar till avhoppet.
Men den riktiga anledningen var den att jag trodde mig se världen och livet som det var.
Jag behövde inga drömmar, inget specifikt jobb.
Jag behövde bara dået.
På samma sätt som jag då levde i en bubbla av att alltid veta bäst så lever jag än idag likadant.
I en värld där alla är en vetbästare efter 2 sekunders forskning med ett musklick så är jag det också.
Vad är det som säger att jag ser klart idag?
Vad säger att jag vet vad jag egentligen vill?
Ingenting.
Men spelar det någon roll?
Jag är inte rädd för att ta risken, jag är bara nyfiken på varför.
Jag har alltid dömt mig själv utifrån vad jag tror andra ser mig som.
Det finns många människor som lurar sig själva att de alltid är samma person.
Så är det inte. Vi har alla olika ansikten, uttryck och personligheter skräddarsydda efter varje specifik omgivning.
Jag gillar inte mig själv i ögonen på min släkt då jag är lat, envis, slarvig och krävande.
Jag gillar inte mig själv i ögonen på en eventuell arbetskamrat då jag är fjäskig, frågvis och stundtals löjlig.
Jag gillar inte mig själv i ögonen på fjärran kärlekar då jag är ensam, tjatig och outhärdlig.
Men jag gillar mig själv i nya bekantskaper.
Där bryr jag mig inte ifall jag framstår på ett visst sätt, för att det är nytt.
Det finns utrymme att förändra, att förbättra.
Som Lars sa häromdagen ,"i bekanta ögon förändras inget" (Kanske en smula redigerat men ändå :D )
Jag vet egentligen varför jag ens funderar på detta, än mindre varför jag skriver om det men jag kände lite att jag behövde skriva några rader.
Det känns som jag har tagit mig jätte långt på vägen.
Som om jag lyckats, förändrats och funnit mitt liv.
Men så sitter jag ändå här.
Ensam i mörkret på en välbekant plats.
Med orden "detta är sista gången jag fastnar här" snurrandes i mitt huvud.
Med samma musik och med samma surr.
I samma säng en bit in på sensommaren, en bit in på skolplaneringen eller arbetsveckan eller kanske bara en bit in på ett fortsatt liv i ett hus där tiden står stilla. Där hundar skäller, systerdöttrar skrattar, lillebröder blir vuxna och drömmar dröms i ett litet knottfyllt sovrum på nybyggarevägen. Där stora ord av uppror rungar på små, små datorer som vi inbillar oss att någon hör. Men vem lyssnar egentligen? Vem vill vi ska lyssna?
Om du tyckte detta var flummigt då ska du se "Mr.Nobody". Där kan vi snacka flum.